Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Friday, 21 March 2014

döden bakom varje hörn del 2

Det här skrev jag torsdag morgon innan vi flög och på planet till New York. Nu är jag äntligen hemma. Helt slut efter resan. 20 timmar totalt. 

Ända sedan den där eftermiddagen på skolan har den hemsökt mig. Jag kan inte sluta ögonen utan att teleporteras dit. Natten efter - den korta natten om två timmar - låg jag sömnlös och fullkomligt skräckslagen. Återigen störd av någon slags närvaro; fantasier, minnesbilder, funderingar. Pusslet är en hög bitar stjälpt över ett golv. Varför detta behov att få en färdig bild?

Gjorde en snabb googling igår. Lite på måfå. Googlade murder, school, Lockhart, abandoned i olika varianter. Inga träffar. Bildgooglade och fick upp en bild på huset närmast vägen. Och bilden på en stängd grind. Något annat fanns inte dokumenterat.

Människorna här är tydligen lydigare än vad jag är. I alla fall de som inte plundrar. Kanske är jag själv en plundrare. Sensationslysten. Gräver och rotar. Vad är egentligen mitt motiv till denna besatthet?
Googlar också skolans namn, den lever vidare - på annan lokal. En liten skola som tar hand om barn som fallit mellan stolar. Barn som haft det svårt. När jag tänker på skolan tänker jag på hur fantastisk den måste ha varit i sin glans dagar. Med stallet. En ranch, vackert placerad i det flacka Texas-landskapet.
skolbussen

en gång fylld av stimmiga barn

Är rädd att få falska minnesbilder av vad som faktiskt hände. Som någon slags psykos. Att jag ska sugas in i den där gårdagen då någon får sitt liv avslutat. Då någon får en kula i huvudet.
Hjärnan spinner. Jag är rädd att jag för en blixtsekund ska bli den där personen som står och väntar. Som förstår att han håller i sin sista smula liv och inte vet vad som väntar. Där. Bortom kulan.
Än mer rädd att vara den som håller i vapnet, som ligger kallt, tungt och utan samvete i handen. Bara väntar.
Vet inte vad det varit med mig de här senaste dagarna. Jag har varit superkänslig. Och de här rädslorna som kommit över mig är inte normala - de tar mig helt i besittning. Går inte att resonera med. Återigen fick vi sova med lampan tänd. Jag längtar hem.

Sitter på planet på väg till New York. Råkade somna en stund. Tappade huvudet sådär obekvämt mot axeln och föll i drömsömn. Jag var i skolan. Den där skolan. På den tiden då väggarna tryggt stod upp och betraktade livet med en viss vänlighet. Livet här var lyckligt.
På verandan står två gungstolar. Det ligger en röd- och vitrandig filt på den ena. Mellan dem står en gammal plastpalm. En sådan där benjaminfikus, som får verandan att se ut som någon slags poolarea. Sedan vaknade jag till. När jag tappade huvudet nästa gång, kom jag också till skolan. Jag var en pojke på tio-tolv år. Står i dörröppningen och ser in på ett födelsedagskalas. Mitt födelsedagskalas. Jag ser mig liksom bakifrån, min kortklippta rågblonda nacke. Känner mig lågmält lycklig, men bär på en sorg. Bara just så.

Huset besöker mig i tid och otid. Det känns... smutsigt. Som om jag har ett lager skit på kroppen. Som om jag sett något som inte var för mig att se. Som att det kommer straffa sig.
I natt när jag försökte sova fick jag paranoida tankar om att något försökte ta sig in i rummet. Hörde nyckeln i låset. Klick. Klick. Klick-klick. Upprepade försök. Förmodligen någon som gått fel  - om någon alls. Litar inte på mitt huvud just nu. Så sabla trött. Jag bär nerverna på utsidan och de svarar plötsligt på allt. Ventilationssurret kom och gick och visslade en sådan där skev ton som fick mig att tänka på Silent Hill. Spelet. Kan inte ens minnas ljudet från spelet - men atmosfären satt som en smäck. Allt kändes groteskt. Någonting lurade, låg i luften. Och det var inte gott. Mitt i all sömnlöshet och ångest dök min meditationslärares röst upp i mitt huvud, så len som aldrig någonsin förr: nu ska du få mardrömmar.

Jag tror Lockhart är en ond plats. Vilar på en port till helvetet. Bergis. Det måste vara så!

Jag kan lite önska att jag aldrig kommit till det där huset. Ändå sitter jag här och har saker som stör. Den låsta dörren gäckar mig. Varför kikade jag inte in genom fönstret? Vad fanns egentligen där bakom? Varför tryckte jag inte på pianots tangenter? Återskapade ett ljud från förr? Tittar på bilderna och hittar små detaljer. Vill tillbaka. Rota mer. Det drar i mig. Samtidigt ligger skolan och upplevelsen som en vibrerande ångest i bröstet. Och när jag sluter ögonen - en skräck.








No comments:

Post a Comment