Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Sunday, 23 March 2014

det skriande tomrummet efter en katt

En facebook-vän till mig förlorade sin katt idag. Nu sitter jag här och mår nästan lite illa. Tycker så synd om den stackars saten. Fattar det där skriande, högljudda tomrummet som blir efter någon en älskar. En närvaro kanske t om större än den som var innan. När en levde i Självklarheten med varann. 17 år fick de tillsammans.

Men framför allt väcker det rädslan hos mig. Dagen då jag förlorar någon av mina katter är den jag fruktar mest av allt. Den rädslan är en ständig och lömsk skugga till lyckan jag känner då jag är med dem. Den ligger där, som en liten, liten ångest hela jävla tiden. Kan aldrig riktigt slappna av. Granne med den stora kärleken bor rädslan att förlora.

Esteban ligger som en liten sockerkringla i mitt knä. Förefaller helt omedveten om de stora känslorna som river i mig. Han ägnar sig åt idogt tvättande och börjar lukta lite som en våt gammal trasa. Jag älskar den här lilla trasan så hårt att jag får svindel. Han får aldrig, aldrig, aldrig tas ifrån mig. Den dagen vet jag inte hur jag ska kunna resa mig.







No comments:

Post a Comment