Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Friday, 28 February 2014

skitdag med disco

Skitdag. Dubbel bemärkelse. Kunde knappt komma upp ur sängen i morse. Vaknade hålögd och förstörd till ett massivt diarréanfall (jag vet, mysigt. Och; tack för att du berättar..). Åkte till jobbet och såg ut som något min mor hade beskrivit som ett “utskitet äppelmos”. Efter ett par attacker till såg jag det bäst att åka hem. Sedan mitt diskbråck (med känselbortfall) känns min stjärt som om det var besökt av en vibrerande butt-plug - vilket gör att signalerna är lite svårtydda. Jag är inte helt bekväm med att vara i sociala sammanhang med magtjall (..och jag förstår nu, efter att ha skrivit orden “vibrerande”, “butt-plug” och “stjärt” i samma mening, att jag kanske kommer få en mängd besvikna googlare på bloggen. Välkomna!).

Har inte fått mycket gjort idag, men jag har lyssnat på disco. Earth, Wind & Fire närmare bestämt.
Punk-hunden HATAR’t. Kryper tätt intill mig och skakar. Bättre blir det inte av att någon nu börjar släppa loss en massa fyrverkerier. Stackars hund, både disco och smällare. På samma dag.

Punk-hunden. Lite lätt blasé när det spelas disco. (Bilden har Simon Ferner gjort)

Min första bekantskap med disco gjorde jag för sisådär 15-20 år sedan efter att ha funnit en Gloria Gaynor-skiva i grovsoprummet. Jag var helt insyltad på garagepunk och punk på den tiden - men hittade något i Gloria. Jag dansade järnet till Honey Bee varje gång jag var full - och kastades in i en glittrig och flärdfull värld av disco. Dansglädje! Men jag utforskade det aldrig vidare. Gloria glömdes bort och hamnade längst bak i skivbacken. Som en guilty pleasure - fastän jag envist hävdar att något sådant inte existerar (så tillvida en inte har en fallenhet för bilstölder eller tidelag eller något sådant. Det skulle kanske kunna betecknas som en guilty pleasure. Eller något ännu värre.).

Men för ett par år sedan på en Amerika-resa hände något. Vi hittade en hel källare med skivor och en liten sådan där portabel skivspelare med hörlurar på en antiquemall. 
Jag fattar inte humöret jag var på (nyfiken? eröveringslysten? galen?) - för helt plötsligt hade jag gjort en djupdykning i deras disco-sektion. Lyssnade på skiva efter skiva, mungiporna upp till öronen, hjärtat förälskat och höfterna funkade loss. Emellanåt kastades ett ängsligt ögonkast bakåt för att försäkra mig om att ingen skulle komma nerför trappan. Jag kom hem med säkert ett trettiotal skivor.

Ni vet det där fenomenet när folk far på semester och liksom frångår idén de har om sig själva, lättar på slipsen och gör lite vad som faller dem in? Tatuerar sig. Klär sig i bermudas. Skaffar stråhatt. Sjunger karaoke. Typ banktjänstemannen som revolterar mot den grå kostymen och kommer hem i sombrero. Eller varför inte en sari. Eller med ett hajtandshalsband om halsen - den var jag. Fast jag kom hem med disco.

Efter ett tag börjar sombreron kännas rätt tajt och tappar glans. En inte lika bra idé. Mina skivor stoppades undan olyssnade. Tills för ett par dagar sedan.. då åkte earth, wind & fire fram. Bara sådär. Jag gillar det inte ens. Men gör det ändå. Tänker att de är meditatörer. Eller har rökt på endel. För musiken och ljuden går in i själen och är en pusselbit som liksom passar - fastän den är kantig och omöjlig. Övertygad blir jag när de sjunger: 

And so I Hear you all
I'm trying to tell you, you gotta love you
Gotta learn all the beautiful things around you, trees and birds
And if there ain't no beauty
You got to make some beauty, have mercy!”

Och jag dansar.

--
Finast idag: att syrran Emma kom förbi och hängde en stund. Oj, vad jag gillar henne. I skrivande stund är hon faktiskt på karaoke. Hoppas hon sjunger disco!

No comments:

Post a Comment