Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Thursday, 27 February 2014

jag har funnit mitt facit.

När jag passerade 35 började jag ålderskrisa ordentligt. Det slog ner utan pardon - för när jag passerade 30 älskade jag att bli äldre. Livet var toppen, jag var snäppet klokare, blev coolare, kände mig tryggare i mig själv. Livet där mellan 30 och 35 är nog mina bästa år, so far. Så därför kom det lite som ett slag i skallen, den där nojan. Stressen över att åldern började, som ett ogräs, äta sig in i kroppen. Håren blev gråa. Jag fick linjer i ansiktet och på kroppen (eller rynkor som de också kallas), kroppen blev tröttare, började dra på sig krämpor. Skuggor av gamla skador gjorde sig påminda som en diffus värk när det var kallt. Jag var nästan alltid äldst på ställena jag var på.  

Det var liksom inte kroppens förfall i sig - utan att alla de här grejerna blev en påminnelse om att klockan tickar på. Fort och obönhörligt. Hur länge kunde jag fortsätta leva som jag gjorde? För rätt uppriktigt så känns det som jag fortfarande lever som en tonåring. 
Hur länge skulle det vara kul? Vad skulle finnas efter? Hur länge skulle jag bli accepterad framme vid scenen på spelningarna, dansandes järnet  - och inte tittad på och fnissad åt som alkisen på pizzerian som dansar ensam och innerligt till ett taskigt coverband?
Och inte minst; hur länge skulle jag kunna komma undan med mina kläder - som ibland gränsar till det naiva och barnsliga. Jag ÄLSKAR nämligen kläder, nästan löjligt mycket. Hur ser det egentligen ut när en ur medelåldern går i något som liknar skoluniform?? Eller klär sig som som en docka i enorma puffärmar och tyll?  
Men allra sorgligast: hur länge skulle jag vara värd kärlek? Syns jag, när jag är gammal? Eller blir jag liksom något annat? Bara gammal?
Mina rädslor. Och skammen river i mig att jag haft de här tankarna. Kanske är jag den som dömer hårdast. 

Jag har slutat färga håret sedan ett par år. Ville prova hur det kändes. Ibland låter jag t om hakans svarta skäggstrån växa löjligt länge, liksom av trots. Fast där någonstans går gränsen, t om för mig. Skägget. Minns att mamma en gång tog mig åt sidan när jag hade en pojkvän över på middag och hade ett bekymrat mor-dottersamtal: du vet, Lotta, ibland när kvinnor blir äldre kan de få skäggväxt.. Hysteriskt roligt. Och lite sorgligt, att allt det där fysiska ska vara så provocerande. Att kroppen hela tiden ska tuktas och inte få växa som den vill.  

Är så trött på det där åldersstigmat. Jag är trött på att tillhöra målgruppen för antirynk-reklam, plastikoperationer och rump-push-uper.  Och för all del inkontinensskyddsreklam. Måste jag hela tiden påminnas? Kan jag inte bara få åldras ifred och inte känna att jag behöver ändra på något? Det är som att försöka greppa en strömmande flod. Vi blir obönhörligen äldre. Jag vill inte kämpa emot längre. Jag vill låta mina grå växa! Som en (ung!) vän uttryckte sig; "det finns ett fuck you i de där gråa". Ja. Nu får det vara nog. Jag vill bära mina år med stolthet. Klä mig hur fan jag vill, dansa så vilt och tokigt jag vill. Ni vet den där klyschan: Åldern är bara en siffra. Nä, åldern är så himla mycket mer än så. Minnen, erfarenheter, tusen återkopplingar till tidigare liv. Ålder är kärlek. Tänk så mycket kärlek det ryms i ett liv. Alla de gånger en älskat. Upplevt lyckan av att vara på världens bästa spelning. Kysst någon för första gången. Lite trevande älskat med någon en är kär i för första gången. Resor en gjort. De gånger en snubblat, plåstrat om sig och tagit sig upp. Vill inte vara utan någonting. 

I skrivande stund kan jag se tillbaka på mitt liv och älska alla mina Lottor. Den osäkra. Den tuffa. Den som förlorat sig i ilska. Den som har kämpat med livet. Lärt sig saker. Hungrigt tagit för sig av livet. Den som har flytt. Den som har stannat. Alla är de jag, men jag har idag svårt att relatera till vissa av dem. De hade alla sin tid - och vore det inte för dem skulle jag inte vara den som sitter här i soffan på jobbet och skriver just nu. Och tycker att livet är helt perfekt. Precis som det är. För just nu är jag precis där jag vill vara. 

Självklart har jag också större grubblerier rörande livet - men de liksom löste sig själva när en vän postade de här bilderna på fb. Nu är jag inte rädd längre. Det där är mitt facit. Och det ser inte illa ut alls! 










Här finns fler fantastiska bilder på denna japanska dam med katt

1 comment:

  1. Du är fantastisk Lotta!!! På alla sätt!! Ändra dig aldrig!! <3 Lova mig d! Du är precis den du ska vara! Puss SiS!!! <3

    ReplyDelete