Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Friday, 21 February 2014

musik och uppbrott



You arms never fit me the way i wanted them to.
They held me in ways that reminded me of clawing distant
relatives and ill fitting t-shirts.
My arms fit you perfectly.
I reminded them not to squeeze too tight,
not to hold too long,
and to never love too loudly.
I know these things scare you,
I know the thought of someone's arms fitting around you
perfectly
makes your throat tighten and your heart collide with your rib cage.
I learned to break my bones to fit you,
I learned how to dim my light and sew my mouth shut to keep
the flowers from sprouting out from between my lips,
how to bend at the knees not to be taller than you.
But the moon bows for no one,
And I had to learn
(after too many broken bones to count),
never to break bones trying to teach someone to love you.
Instead, 
love every inch of yourself by example,
every bone,
every piece of cartilage
every eyelash,
every stretch mark.
Touch your skin gently with warm hands
and love yourself deeply.
I am the moon,
Bold and beautiful,
and you could never find a place for moonlight in your arms,
So I had to learn to love myself,
I had to learn to open my mouth
and speak flowers into the eyes of my lovers,
I had to learn not to fold myself into the people I love,
but to spread out in the sun next to them,
to live loudly and unapologetically,
I had to learn to love myself

Key Ballah (keywrites.com)




Tror att många, i synnerhet kvinnor, känner igen sig i denna text.  Nu står jag återigen sårig och mörbultad i skärvorna av en brusten relation och jag hoppas jag kan bära med mig dessa ord och ett löfte: aldrig mer.
Varför är det så svårt att gå? Jag har så oerhört svårt att gå ifrån det som är trasigt, hela mitt fokus ligger på en vilja att laga. Men hur mycket ska en kompromissa? Hur många ben ska en bryta?
När min förra relation var på upphällning sög reparatören tag i mig - och den här låten blev min tröst och mitt mantra:





Jag ville vika mig, anpassa mig. Gick hemma och peppade för att bli en annan. Någon bättre. Någon mer behaglig. Jag ville kräva mindre - samtidigt bli en coolare tjej. En med skinn som teflon (fast med en yta av lenaste sammet), en som inte var "så förbannat känslig" hela tiden. En som älskade kravlöst och utan förbehåll. Som inte förväntade sig något tillbaka. Så jävla sorgligt. Mönsteranpassa mig.

Men nu är det andra bullar som gäller. I'M gonna love the new me! Också tänker jag göra hål i öronen.
Nu vill jag vara ensam. Män är inte bra för mig. Jag är inte bra för mig i närheten av män.

Terapimusik under läkningen:



                       Närå, är det något jag tror på så är det kärleken! Och kärleken till Pagans!


Persuaders, funkar alltid. Nu är det fan back in the ring som gäller! Persuaders har varit med mig sedan ungdomen och vi har klarat många kriser tillsammans.


För massa år sedan gästspelade jag som bartender på en krog. Ägaren kunde vara en knöl och rätt ofta var jag tvungen att dyka ner under bardisken för en snabb gråt, sådär mellan gäster. Vad kan jag säga? Jag är en känslig själ. Var iaf då. Men varje gång på väg dit så marscherade jag med bestämda steg och bister min till den här låten - och med ett NU JÄVLAR i kroppen. Modet brukade åtminstone hålla i sig några minuter. Men jag minns de där promenaderna över skanstullsbron. Och Zeros, likt en peppande storebror.


Husgudar. Och där i mitten, ung och lite kalvig, står min ex-pojkvän! Det var några år sedan nu. Och långt efter den här bilden togs. 


Get up and GO! Jag älskar rip off-punk. Jag älskar Infections. Bästa sjukdomen. 


Åhhhh, den här skivan asså. Bäst när en behöver få ur sig lite AAAAARRRRRRRRRGGGGGHHHHHH!!!!!!!! Tror banne mig jag skulle kunna kuta jorden runt med detta i lurarna. Två varv. Minst. Det fyller mig med sådan energi, och förlöser min uppdämda så hela jag blir till ett jäkla kärnkraftverk. Passa'rej! 

Nu ska jag sova. Och förhoppningsvis vakna till en bättre dag i morgon. 

No comments:

Post a Comment