Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Sunday, 23 February 2014

internets skuggor. en kärleksförklaring.

Trots den här bloggen, trots att jag fläker ut mitt liv ganska öppet på det här viset - så är jag en rätt privat person. Ibland roar och oroar jag mig med att googla mitt namn. Liksom för att se hur internet ramar in mig. Vem är Lotta according to google, liksom. Ingenting verkar försvinna från internet. Överallt springer en på skuggor från det förflutna. Bilder från bloggar som inte längre existerar. Bilder och fragment utav livshistorier svävar fritt i cyber-rymden likt bränsletankar som släppts från ett rymdskepp.

På min senaste googling sprang jag på en sådan där skugga. Jag hittade den här bilden:

Där satt han. Min katt José. Försvunnen sedan 2009. Efterlyst-annonsen låg fortfarande kvar. Katten är dessvärre fortfarande borta. Någon vänlig anonym själ hade kommenterat: hoppas han kommit tillrätta. Kanske har hen själv förlorat någon till ovissheten.

José är den enda katten jag skrivit sms till. Jag kunde aldrig skicka dem, hade inte hans nummer. Han var hemlig på det viset. Och jävligt snål på goset. Men jag älskade den där katten. Han är det mest kommunikativa katt jag någonsin träffat. Fast smsa gjorde han aldrig, det var väl under hans värdighet. Han var ju trots allt en kommunikationsvirtous! 
Han tog mig på äventyr i kvarteret, "Kom, kom! Skynda 'rej! Måste få visa den här öppna dörren till en källare". Kunde nästan se hur han vinkade åt mig att komma. Han tog mig verkligen på guidad tur. Visade mig allt coolt: betongrör, gömstället under och i containrar, öppna dörrar, lekplatsen. 


Varje dag efter jobbet mötte han upp mig och vi tog en tur i skogen. Vid spåret finns ett stort fallet träd, en gigantisk rotvälta. På den brukade vi hoppa upp, han och jag. Sitta jämte varann i mörkret och filosofera. Börjar nästan gråta när jag skriver det här. Förälskelsen bränner fortfarande. Vi hörde ihop, han och jag. Sammanknutna vid hjärtat. 

Frånsett goset var han en generös varelse. Under en lång period hade jag torra streck - som en gång varit elastiska daggmaskar - över hela lägenheten. Katten var mallig. Jag lät mig inte imponeras. Då utvecklade han en ny talang: den som mästertjyv. Han smet in genom grannarnas fönster och balkongdörrar och kom hem med babyleksaker, gamla strumpor, kattleksaker.. you name it. Allt en katt kunde finna intressant, kittlande och kul. 
Jag muttrade lite: "Kan du inte komma hem med någon användbart i stället? Stålar? Juveler? Vad fan ska jag med en gammal strumpa till? Du kunde väl åtminstone tagit med dig maken?" 
Fast det där grälandet var inte på riktigt, för egentligen älskade jag det där tjyveriet - även om det var lite besvärande. Men jag älskade att fantisera om hans förehavanden. Hur han dunkel och hemlig som natten smet in hos folk. Hur han valde. Hur hans känsla var. Hur han kanske snodde saker direkt ur barnsäng - för det var mycket babyleksaker. Jag tänkte att han kanske hade en en vän i det där barnet. Och barnet en hemlig vän i tjuven. 
Finast var ändå när jag kom hem efter en resa till USA och fann hela hallmattan full med saker han snott. En hel hög. Han hade väntat på mig. Välkomnade mig med presenter. 

Har aldrig haft ett så stark knutet band till en katt, varken förr eller senare. Vi kommunicerade. Rikt och ordlöst. Det var som den där artbarriären saknades mellan oss. Han var min vän och min ständige följeslagare. Ofta uppkrupen på axeln. 

Jag tog friheten ifrån honom efter att ha förlorat katten Pedro i en bilolycka. José tappade livsgnistan totalt. Dessutom hade jag plockat hem en ny familjemedlem, Esteban, en siames - högljudd och charmerande.

En kväll var José så frustrerad, jag kunde känna hans energi i hela lägenheten, han var så olycklig. På randen till uppgiven. Släppte motvilligt ut honom för första gången på veckor - och jag tror att jag visste, där och då - att jag inte skulle få se honom igen. Han kom aldrig tillbaka. 
Mitt sista minne av José är att vi dansar, länge, länge. Att jag står i Thomas lägenhet med José i famnen - något han normalt aldrig hade funnit sig i. Det var något magiskt i det där. Och sorgligt. Jag kände det. Min okuvliga katt, snål på gos, mästare på gränssättning - plötsligt mjuk och viljelös i min famn. Jag tänker att han tog farväl. Där och då. 
Har lärt mig att djur är mästare på att gå. Att ge en det allra finaste de har innan de vandrar vidare. Har sett det flera gånger. I en häst. I min barndoms katt. I José. I Pedro som låg överkörd under en bil och skrek tills jag kom. Då gav han upp om livet. Slutade kämpa. Alla har de sagt: Du.. du är helt ok. Jag gillar dej, men nu ska jag gå vidare. 

Och nu är han försvunnen. José. Glider förbi som ett spöke i cyberrymden. Här vill jag ge honom en fast plats. Ett hem här på nätet. Det här är till dig José. Saknar dig alltjämt. 







No comments:

Post a Comment