Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Friday, 21 February 2014

Nagelbitare!

Fick hem en drös böcker från adlibris igår och plockade upp Cirkeln. Ska strax berätta vidare, men först vill jag göra ett litet sidospår. Jag har alltid dragits till det oskyldiga, snälla, harmlösa. Samlade på barnböcker upp i tonåren och förbi. Samlade på gamla nallar för att jag tyckte de var så investerade med kärlek. Deras söndergnuggade näsor, skavda björnhänder nötta av fingrar som sökt tröst och närhet. Det är liksom en atmosfär runt gamla nallar.
Jag har fyllt mitt hem med leksaker och det naiva. Gjort det till en barndoms koja att fly det hårda livet utanför. Hur som helst har jag under många år bara konsumerat kultur som får mig att må bra, böcker som speglar mina egna alldeles högst verkliga känslor. Jag har velat kunna känna mig hemma i boken, relatera - och inte utsätta mig för obehag eller utmaningar.
De senaste åren har jag dessutom utvecklat en vana att se samma filmer om och om igen. Om och om igen. Och om och om igen. Tycker det är skönt att slippa överraskningar. Skönt med det bekanta. Filmen blir liksom en vän. En värld lika naturlig och hemma för en som den egna. Buffy the Vampire Slayer var min terapi under ett par års tid och gick mer eller mindre konstant. En flykt undan den egna världen. Ett konstant dealande med problem - väldigt uppenbara problem och fiender som vampyrer och läraren som egentligen är en insekt som vill para sig med tonårspojkar, balla gänget i skolan som blir besatta av hyenor och käkar upp rektorn.. En kamp mellan gott och ont, men också en balansgång mellan gott och ont - men där det goda alltid vinner i slutändan. Trösterikt! Jane Austen är också en trogen vän. Och Pretty in Pink. Andie och Duckie är mina bästa vänner.

Men igår kväll började jag iaf läsa Cirkeln. Det är ju trots allt en ungdomsbok, men  jisses, vilken otäck sådan. Jag är lite hudlös just nu och boken gick rakt in i mig. Blev liksom.. rädd. För första gången på åratal. Trots det längtar jag tillbaka och bannar mig själv för att jag glömde boken hemma när jag åkte till jobbet! Den är atmosfärisk och en sådan där bok en dras in i, förs bortom orden och språket på en gång. Det tycker jag kan vara otroligt skönt, särskilt efter ett läseuppehåll som jag haft ett tag nu. Jag är verkligen en periodare. Men nu längtar jag hem. Till spänningen och skräcken.

Kanske får jag göra ett paus i läsandet och söka tryggheten i detta:


Mina vänner som aldrig sviker! Min alldeles egna snuttenalle. 

No comments:

Post a Comment