Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Wednesday, 26 February 2014

en girlang av dansande hästar

Vi ligger på varsin smutsig madrass och väntar på morfar. Ingen orkar säga något, stämningen är tung. Damm dansar i solstrimmorna som letat sig in genom vindens enda lilla fönster. Det förefaller vara det enda liv som finns. Utanför syns bara taknockar. De har byggt husen tätt, tätt här. Långt bort i fjärran kan man skymta bergen.  

Morfar har gått för att hämta förnödenheter. Vi får inte lämna vinden. Utanför är farligt. Vi är de enda som är kvar av de som levde här. Vi har förlorat alla. Nu är det bara jag, morfar och flickan.
Vårt vindpinade, kärleksfulla hus är inte längre hemma - utan ett fängelse.

Flickan är liten och blond. Tilltufsad av livet. Hon säger inte mycket. Vår relation är tyst. Kan mätas i avstånd. När rädslan är stor blir avståndet litet. Det enda vi delar är skräcken, uppgivenheten och en vind. Det, och en jäkla massa smärta är allt livet är nu.

Kvällen börjar knappa på. Rädslan lägger en kall hand om hjärtat. Man vet aldrig vad natten kommer med. Om det blir den sista. Men vad är det här för liv egenligen? Är det värt att kämpa för? Dessa ändlösa nätter av skrik som skär genom märg och ben. Fladdermössvingar som smattrandes mot vindens fönster påminner oss om hur sårbara vi är. Vi kryper närmare intill varann och väntar.

Vi hör steg i trappan. Spänner oss instinktivt. Men så hör vi skrammel av nycklar och andas ut. Det är morfar. Han känner stämningen i rummet, ler och försöker skoja på sitt fåordiga kärva vis. Han får inget gehör. En väldigt trött skugga drar över hans ansikte. Han ser ledsen ut. Vi bär våra förluster utanpå kroppen. De ligger som en mörk hinna över allting. Allt som är kvar av oss är minnen och saknad.
Morfar sätter sig ner och plockar fram ett ark papper. Han viker det smått, smått och börjar sedan klippa. Snabba och flinka är de gamla händerna plötsligt. Blicken koncentrerad och någon annanstans. När han är klar ler han mot oss och vecklar upp det vita pappret i kvällsljuset från fönstret. Han har klippt en girlang, makalöst lång för att komma ifrån ett så litet papper. Som ett dragspel vecklar han ut det och vi ser att det är hästar. Han har klippt hästar. Framför våra ögon får de liv. De skimrar i regnbågens alla färger, stegrar sig mot en kuliss av snötäckta alptoppar. Kraftfulla och okuvliga dansar de i det sömniga solljuset. De lyser upp rummet, sprider liv och värme.

Natten knappar på och vi hör fladdermössens vingar smattra mot fönstret. Det gör ingenting, för alldeles just nu är livet bara vackert. Precis som det är.

min morfar

Det här är en dröm jag hade en gång. Den var fin, sorglig och magisk. Och väldigt obehaglig. Minns att hästarna dansade lite sådär ryckigt som i en gammal journalfilm. Som en projektion från en annan värld. Morfar var fin. Tycker om när magin får plats i drömmar. Och människor jag tycker om. I synnerhet när jag får träffa de som är döda.

No comments:

Post a Comment