Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Friday, 26 December 2014

I väntans tider

Nu var det ett tag sedan jag skrev, Sitter här, fortfarande proppmätt efter julen. Monterrey har sakteliga börjat vandra nedåt och plötsligt finns där rum för mat! Och oj, som jag varit hungrig senaste veckan. Som en glupande varg.

Idag tror jag att det lossnade en bit av min slempropp. Blodigt slem. Behöver inte ge mer detaljer än så. Det är ett tydligt tecken på att saker börjar hända - men det kan ta veckor än. Tydligen kan den lossna lite i taget. Har gått med en svag molande mensvärk under kvällen som känns ny. Konstigt nog stressar det mig inte. Tycker jag borde vara i upplösningstillstånd!! - men jag är alldeles lugn. Och tycker till och med att det känns lite.. spännande.

Har börjat förbereda så smått. Idag har jag t ex vikt tygblöjor som har legat i veckor. Nu är ligger de färdiga på hög och väntar. De ser rätt proffsiga ut - om jag får säga't själv. Passade på att prova dem på motvilliga katter. Gick sådär.

Esteban ser måttligt nöjd ut. Under hans värdighet förstås,
medelålders herre i blöja.. 

Sedan har jag beställt startpaket tygblöjor på mellandagsrea till mycket bra pris. Nu har jag blöjor och blöjbyxor så det räcker hela blöjperioden, förhoppningsvis. Kostar mycket pengar, men blir billigare i slutändan. Dessutom har de gott andrahandsvärde.

Innan jag går och lägger mig för kvällen tänkte jag packa bb-väskan. Inte för att jag tror det är dags än, men det är ju trots allt mindre än två veckor kvar - oavsett vad som händer.




Wednesday, 17 December 2014

kejsarsnittet.

Först och främst kan jag inte hålla inne jublet: VI FICK SNÖ!!! Och det är så rasande grant att jag känner ren och skär förälskelse varje gång jag blickar ut genom fönstret. Sitter i min nya divan alldeles intill fönstersprånget och skriver. Adventsljusen är tända (jag fuskar, har redan bränt ner ett tiotal ljus..) och någonstans under mig ligger en katt och snarkar - ett ljud minst lika hemtrevligt som en sprakande brasa. Just den här stunden är livet bara fint.

Vintern genom  ett annat fönster!
Taget i hästens stall för några år sedan. 
Men nu vill jag ta ett språng från rummets trygghet och prata om något annat. Mitt stundande kejsarsnitt. Och göra ytterligare en uppgörelse med vården.

Jag vill ha kejsarsnitt av flera orsaker - inte minst trygghetsaspekten. Jag vill ha kontroll, på alla de områden där jag kan ha kontroll. I och med att jag är ensam kändes det tryggt att få ett datum. Att åka till BB förberedd och utan dramatik. Att slippa ligga ensam när vattnet går och värkarna sätter igång.

Har förstått att en förlossning för många kan vara något av ett trauma - och det känns som min situation inte har några marginaler. Jag har inte råd att dra på mig ett trauma (om det kan undvikas) och sedan försöka, som första-gångs-mamma - med allt vad det innebär -  klara vardagen ensam med ett barn.

Jag vill också eliminera risken för förlossningsskador. Riskerna är dessutom större som äldre (jag är 41) och förstagångsföderska. Och dessutom som boendes i Stockholm.

Jag fick för ett par år sedan ett diskbråck i nacken som i princip slog ut all känsel i underlivet. Det har blivit lite bättre, men jag är fortfarande stum. Jag är inte riktigt i kontakt med min kropp. Den är trubbig. Det finns inget tingel längre. När jag får orgasm är det fortfarande som något som händer i ett annat rum. Som att lyssna på någons mummel genom en stängd dörr. Det är förstås en stor sorg för mig, och jag vill inte att min snippa ska behöva vara med om mer. Hon är tillräckligt skadad som det är.
Sedan har ju även nerverna påverkan på musklernas funktion - och med vaginal förlossning ökar man riskerna för inkontinens senare i livet med hela 44%. Det känns onödigt att utmana, eftersom jag redan har sämre förutsättningar än andra kvinnor. Har alltid hållit snippan i trim och jag vill verkligen inte förlora kontrollen över blåsan, skulle uppleva det som oerhört jobbigt.

Jag pratade med barnmorskan om mina funderingar och hon remitterade mig för några veckor sedan till en kirurg på SöS för att prata om kejsarsnittet.
Jag kom dit och hela samtalet blev ett enda långt himlande med ögonen och ett lobbyande för vaginal förlossning. Jag berättade allt jag skrivit ovan och hennes svar var typ: "Men det behöver ju inte bli så. Det kan ju gå jättebra." Jag.Vill.Ju.Inte.Chansa. Jag vill unna mig att göra det enkelt för mig, det här är tufft  nog som det är - och här är ett område där jag kan ha viss kontroll.

Hon stack ett informationshäfte i händerna på mig och sa : "Läs! och fundera en vända till." Hon skulle boka in ett kejsarsnitt första veckan i januari, men ville ändå träffa mig för ett uppföljande samtal 17 december - alltså idag.
Häftet hon gett mig var rakt igenom propaganda för vaginal förlossning. Vinklad och manipulativ statistik. Informationen var från 2008  - och behöver jag säga att det hänt mycket på forskningsfronten sedan dess? Kirurgen satt dessutom och ljög mig rakt upp i ansiktet och sa att risken för inkontinens på lång sikt inte ökar vid vaginal förlossning. Jag har ju mycket svårt att tro att sjukhuspersonalen inte hänger med i forskningen - för de här studierna har presenterats via många forum på nätet och inte minst via sjukhusens egna sajter och i läkartidningar. Tycker inte om att bli manipulerad. Och att behöva fatta beslut på falska grunder. Det är min kropp. Mitt liv.

Så.. idag skulle jag dit igen. Har laddat i veckor och bestämt mig för att inte lämna något utrymme för förhandlingar. Jag vill ha kejsarsnitt. Punkt. Det gick bra. Hon accepterade mitt beslut, om än med visst missnöje. Sedan säger hon: "Oj, jag har visst missat att boka in dig, och jag vet att det är rätt uppbokat i januari redan". Ridå. Hör henne ringa till avdelningen: "Den 8:e, nionde eller tionde då?"
Är beräknad den 11:e och att ha tid tre dagar innan känns inte alls tryggt. Törs inte lita på Monterreys punktlighet. Normalt ligger planerade snitt 1-2 veckor innan BF.
När jag ifrågasätter det sena datumet säger hon: "Vi försöker alltid lägga datumet så sent som möjligt för att barnet inte ska få andningssvårigheter". Va? Tror hon jag är dum i huvudet? Jag går in i vecka 37 nästa vecka - och då räknas barnet som förlossningsfärdigt. Hon ljuger mig återigen rakt i ansiktet för att slippa ta ansvar för sin egen klantighet. Också säger hon: "Ja, sätter det igång innan och vattnet går - då är det ju bara komma in". Men det är just det jag vill slippa. Slippa förlossningsvärkar. Slippa stressen och få ligga med värkar och vänta på att bli inklämd för operation av stressad personal där tid finns. De har ju uppenbarligen fullt upp. Det blir en än större stress.
Ja, i värsta fall. Det kan ju också gå bra. Monterrey kanske håller tiden.

Men jag blir så less. Så less på hur lite en har att säga till om när det gäller ens egna kropp och ens liv. Hur lätt en blir överkörd och manipulerad. Jag vill känna mig lugn sista tiden, och just nu känner jag mig inte ett dugg lugn.

Monday, 15 December 2014

när barnets hjärta slutar slå.

Det var ett tufft besök på mödravården idag. Min graviditet har från början till slut fortlöpt utan komplikationer. Utvecklingen har legat precis på linjen för vad som är normalt. Mina blodvärden har varit bra. Barnets hjärta har pickat troget som klockan. En mönstergraviditet helt enkelt - och varje gång har jag lämnat mödravården med djup tacksamhet inför hur smidigt allt går.

Idag kom jag dit med samma tillförsikt. Rutinkontroll. Hjärtat skulle ticka på som vanligt. Barnet skulle ha växt i lagom takt och barnmorskan skulle nöjt skriva in alla värden i journalen. Icke. Idag hade barnet ett trött hjärta som gick långt under normalvärdet och dessutom pendlade i takt. Sackade och tog fart - men över lag tedde sig trött och tungt.
Jag brukar älska att lyssna till Monterreys starka hjärta. På något sätt fyller det mig med beundran. Snabbt, livskraftigt och taktfast brukar hjärtat marschera. Målmedvetet och utan tvekan. Men idag fanns en tvekan.

Barnmorskan tog mig till ett annat rum. Ultraljudade och kopplade magen till en monitor för att mäta hjärtljuden under en längre tid. Hon lämnade mig en halvtimme med Monterreys dova, tunga hjärtljud. Jag låg där och glodde på siffrorna. Såg dem stiga och dala. Dala lite till. Återhämta sig. I oregelbundna och snabba intervaller. De pendlade mellan 94 och en bra bit över 200 vid något tillfälle. Men allt som oftast sölade hjärtat.
Barnmorskan tittade till mig några gånger, men sa ingenting. Jag vågade inte heller fråga; hur orolig borde jag vara? Den där tystnaden var så konstig. Försökte läsa något ur hennes ansikte, men allt skedde rutinmässigt. Jo jo, maskinen funkar som den ska och utskriften ser bra ut.
Utskriften, ja. Men mitt barn då? Hur är det med henne?

Han tänka en miljon tankar där i rummet. Var övertygad om att det var kört. Att jag skulle transporteras till SöS för akut kejsarsnitt. Att barnet skulle plockas ut med hjärtfel och bestående skador. Att vår samvaro enkom skulle bli en väntan på hennes död.
Tänkte på kroppen och allt den fått gå igenom. Att jag skulle få en mammakropp - men inget barn. Ett evigt monument över livet som aldrig blev. En kropp märkt av döden.

Tänkte på djuren jag haft och på deras enastående förmåga att ta farväl. Att de alla gett mig en fin gåva innan de gått - sagt: du är helt ok, men nu ska jag kila vidare.
Katten José som aldrig lät sig bäras och var snål med goset, som en kväll låg helt viljelös i famnen på mig och lät mig dansa med honom, nära, nära, under en lång stund - för att bara några dagar senare vandra vidare.
Jag tänkte på katten Pedro som låg påkörd under en bil och skrek till jag kom. Såg en katt med livskraft släpa sig fram på sina framben, bakbenen släpade efter i backen. Blicken skarp och klar. Ogrumlad, trots att han måste ha varit i fruktansvärda smärtor. Det gjorde mig hoppfull. Allt skulle bli bra. Men han hade bara väntat på mig. Så fort jag fick honom i famnen gav han upp. Han var färdig. Han tog farväl.
Sedan tänkte jag på hästen Miranda. Lite stursk, bufflig och torr och gosade aldrig - men hade ett hjärta av guld. Samma dag hon dog gnäggade hon när jag kom in i stallet. Drog mig intill sig med sitt tunga huvud och började putsa mig. Det hade aldrig tidigare hänt. Hennes stora mjuka läppar fibblade och gned mig över ryggen, kittlade mig i håret och jag minns att jag skrattade - för hästen hade ju bara en hovböld och det fanns ingenting att oroa sig för. Det visade sig vara ett brutet ben och avlivning på plats. Liksom Pedro ville hon dö. Hon tog farväl och sedan visade hon klart och tydligt att hon var färdig.

..och sedan... sedan tänkte jag på drömmen jag haft. Att jag för första gången fått möta Monterrey i en dröm. Tänkte att det var hennes gåva. Hennes sätt att ta farväl. Säga: hej, du är helt ok - men nu kilar jag vidare.

Det här tänkte jag på där jag låg. Jag var så satans rädd. Jag kan inte förlora det här barnet. Jag vet inte hur jag ska kunna resa mig ifall det händer. Älskade Monterrey. Än så länge bara en idé, en dröm - men ändå min framtid, min längtan, min kärlek i livet.

Plötsligt knackade det på dörren. En annan barnmorska kom och frågade om det var ok om hon kom in och gjorde ett ultraljud. Eh, javisst. En gravid kvinna kom in. Och hennes make. Kände mig utsatt där jag låg, rödgråten och med magen i vädret. Och mitt i allt det här upphörde hjärtljuden helt. Rummet blev knäpptyst. Plötsligt befann jag mig i ett vakuum. Utanför pågick livet, jag hörde barnmorskans trygga prat. I mig var det tyst kaos. Siffrorna blev till horisontala streck på skärmen. Nu är det över, tänkte jag. Där nådde livs ände.
Barnmorskan i rummet var fullt upptaget med sitt och jag ville inte störa. Jag låg där med ett barn i magen vars hjärta hade gett upp och JAG VILLE INTE STÖRA. Paniken. Skräcken. FAN, FAN, FAN. Pratet tystnade, mamman började klä sig och sedan kom min alldeles försiktiga röst: "förlåt att jag stör.. men hjärtljuden tystnade.. betyder det att barnets hjärta har slutat slå?"
Nej, det betydde det inte. Det betydde bara att ena sensoren hade lossnat från min mage. Kände mig dum. På alla sätt.

Sedan kom min barnmorska. Hon hade rådfrågat doktorn som inte tyckte att det var något att oroa sig för. Jag var skakis en lång stund efter, men nu känner jag mig trygg igen. Monterrey har återgått till sitt vanliga livfulla jag - för hon var fasligt tyst tidigare idag. Tillförsikten är på plats igen. Allt kommer att gå bra. Monterrey är stark. Det har jag alltid känt.
Jag är dödstrött. Mycket dramatik på en måndag. Förlåt ett ordigt inlägg.


Drömmen om Monterrey

I natt har jag för första gången drömt om Monterrey. Har förvånats över att hon aldrig tar plats i mina drömmar - med tanke på hur mycket anspråk hon gör på min vakna tid. Större delen av mitt fokus kretsar kring den där lilla donnan, framtiden och tillhörande graviditet.
Men i natt fick jag träffa henne. En glad, kvittrig liten unge, med glittrande skratt i blicken och - som bara några dagar gammal - kunde prata och lät sig pottas i ett handfat på en ICA-butik (kan tillägga att jag läser den här boken för tillfället..).
Jag trädde små blå strumpor på livligt sprattliga ben och barnet berättade att hon tyckte mycket om Anita och Televinken. Jag var kär. Kunde inte se mig mätt på det där rara lilla barnet, även om hon i mångt och mycket var en främling.

Idag är jag trött. Brakade in i väggen i torsdags och har inte riktigt lyckats resa mig upp. Nu kämpar jag med tillvaron igen. Nervös för framtiden. Stressad över bostadens skick. Stressad över framtidens ekonomi. Bara två veckor kvar lite drygt och jag känner mig inte redo alls. Två veckor kvar av livet - så som jag känner till det.
Det som slog mig i skallen var insikten att jag måste växa upp. Bli vuxen. Hela ansvarsbiten. Tänka långsiktigt. Planera. Det är saker jag inte är så bra på. Går omkring i en lätt panik hela tiden. Vill gråta och slå sönder saker om vartannat. Det blir inte bättre av att jag knappt sover på nätterna och har frossat i lussefika i dagarna fyra. Garanterad hormonkarusell. Men så kommer en sådan här liten dröm till mig - och genast känns allt lite lättare. Nu ska jag till mödravården.


Så här ser Lotta i graviditetens slutskede ut. Trött och rund som
en fullmåne. Kommer sakna min mage, Inte biverkningarna
dock!

Tuesday, 9 December 2014

bryter tystnaden.

Det var så länge sedan jag skrev nu, att jag nästan blivit lite rädd för det. Fast jag saknar bloggen, på ett sätt är den ett sällskap. Den där vännen som tålmodigt lyssnar och tar till sig både nonsens, smärta, glädje och funderingar. Jag tror kanske att jag är redo att skriva ett inlägg lite senare. Var bara tvungen att bryta tystnaden först. Avdramatisera lite.

Upplevde att bloggen under graviditeten gått lite på tomgång och har känts lite som ett tvång. Framför allt att jag varit lite gaggig! Klampat runt i graviditetsåkommor, ensamheten och hormonsvall. Dag efter dag, som en skiva som hakat upp sig.
Nu har jag slirat loss ur leran och det känns som om jag är ute på andra sidan. Jag mår BRA. Känner mig trygg inför framtiden. Glad och förväntansfull.
Jag börjar också släppa på stressen lite, fattar att det inte är livsviktigt att allt är perfekt när lillan kommer - det kommer bli bra ändå.
Tre veckor kvar nu.. är ordentligt tung och har en unge som studsar på urinblåsan varje steg jag tar, så jag går omkring med en falsk kissnödighet hela dagarna.

Idag ska jag försöka sy ett draperi till min nya sittbänk - ett projekt som gäckat mig ett par veckor. Hyser en fullkomlig skräck inför att sätta saxen i det fina tyget och att sätta mig vid symaskinen. Men idag, banne mig, ska jag fatta mod!

Wednesday, 19 November 2014

18. Idag irriterar jag mig på.. (Onekligens bloggutmaning)

..och just idag irriterar mig ingenting faktiskt. Sitter här och försöker komma på saker som eldar upp mig (borde inte vara svårt) - men det går inte. Idag är jag mjuk, tacksam och glad. Om än väldigt trött.

Min mamma och pappa var här igår och hjälpte mig med renoveringen. Jag tror inte jag kan förklara hur mycket det betydde. För första gången på veckor känner jag någon slags hopp inför framtiden. Stressen har tagit paus. I bröstet råder frid och tillförsikt. Kan inte minnas när jag mådde så här senast.
Katterna har fått en spång i taket. Jag har fått upp en hörnhylla och plockat fram en 60-tals tv-lampa med porslinssvanar som jag köpte i USA senast. Den har också en liten kruka som ska föräras en hyacint idag. Långt bortom räckhåll från katter!
Det börjar bli fint här. Och jag har fått golvutrymme!! Det var många år sedan. Det börjar kännas som ett hem och jag tror vi kan trivas bra här, jag, Monterrey och alla katter.
Och apropå familj kommer min syster Maria på middag ikväll. Det ser jag mycket fram emot!! Och håller tummen att lillasyrran kommer med också.

Sitter med mitt kaffe och ska strax dra iväg. Ska träffa narkosläkare på SöS och sedan ska jag på ett homeparty om EC - blöjfri bebis. Ska bli så himla kul!! Gruppen var egentligen full, men jag fick komma med ändå och är så himla glad!

Så, något som irriterar mig..? Nä, just nu är allt bara toppen. Ja, förutom spirande gallbesvär och en kliande snippa dårå. Men just idag irriterar inte ens det.



Monday, 17 November 2014

Hepp! Dagens tv-tips! (Onekligens bloggutmaning)

Svårt ämne idag för mig som inte haft tv på 7-8 år. Har ingen aaaning om vad som rullar på de svenska tv-skärmarna just nu.  Däremot händer det då och då att jag plockar upp en TV-serie.. som just nu faktiskt. Jag har börjat kolla Call the Midwife. Bästa terapiserien för höggravid kvinna. Förlossningar, graviditetsåkommor och bebisar på löpande band. Precis vad jag behöver just nu. Tycker väldigt mycket om den, inte minst karaktärerna - och då i synnerhet Chummy som jag förälskat mig alldeles i. Underbara människa! Sitter och fånler varje gång hon dyker upp på skärmen.

Är så trött att jag knappt klarar att formulera mig. Sömnlös natt igår igen, som ni kunde se. Och ikväll har jag varit på spelning och kom precis hem. Jag hade egentligen tänkt att stanna hemma och se ovan nämnda serie - men sedan fick jag ett infall och gjorde mig i ordning på tio minuter och kastade mig i en taxi. Fantastisk kväll, bästa bandet och jag har dansat massor. Berättar i morgon, för nu stupar jag.

mycket trött lotta i skrivande stund!


Sunday, 16 November 2014

Kolla! Så här ser min autograf ut..

..lyder dagens rubrik i Onekligens bloggutmaning. Jag vägrar!

Är det något jag verkligen skäms för så är det min namnteckning. Löjligt, jag vet. Jag våndas varenda gång jag måste visa leg eller skriva under något. Och om någon tittar när jag ska skriva under något tappar jag totalt kontroll över handen som håller i pennan. Den lever sitt egna liv, hackar, glömmer bokstäver och rör sig som en polygraf - kopplad till Mytomanen Märta - över pappret. En 20 bokstäver lång spasm.

Okej 'rå. Så här ser den ut. Jag vill ju vägra skam (svårt! för jag skäms en hel massa). Dum jävla känsla och bara berättigad om en inte varit snäll eller på något sätt gjort någon illa. Så, Lotta. Jag förlåter dig din oförmåga till snygga underskrifter. Det är faktiskt inte hela världen, och absolut inget att skämmas för.

Passet låg närmast till hands. Långt ifrån min värsta! 

5 saker jag blir glad av i vardagen (Onekligens bloggutmaning)

1. KAFFE. Ett av mina allra första blogginlägg var just en hyllning till kaffet. Här ligger det. Kärleken som omnämns är då han som numer går under namnet Kattvakten här på bloggen. Kanske har jag kaffet att tacka för Monterrey??
Förälskelsen till kaffet håller i sig (vår relation var mycket svajig i början av graviditeten dock - då var kaffet INTE gott..)

2. Kärlek, omtanke och snällhet. Inte bara när jag själv drabbas av den - men att se det hända mellan andra. Det är fanimej det finaste jag vet.

3. Katterna givetvis! Ger mig så mycket glädje och så mycket kärlek. En mjuk kattkropp när en behöver det som mest är den bästa medicinen. Mot allt.



4. Möten och samtal. De där filterlösa samtalen. När vi vågar blotta oss och släppa gardet- det är magiskt. Jag tycker mycket om människor och människors historier. Vi bär alla på så mycket. Tänker att människor är som gråstenar. De kan förefalla trista, alldagliga och kantiga - men gnuggar vi lite på dem och håller dem under vatten kan de skimra i regnbågens alla färger. Nya linjer träder fram och de får liv. Sådana tycker jag människor ofta är. Det gäller bara att våga. Våga vara personlig och våga ta emot vad som träder fram.
När jag jobbade på varuhus och hamnade i situationer där jag fick arbeta jämte en arbetskamrat i timmar brukade jag ta den tiden till samtal. Våga prata förbi skvalet om TV, skvaller, mat och arbetet - och jag blev alltid överrumplad. Överrumplad när personen framför mig plötsligt fick konturer. Och jag vårdar ömt alla historier, minnen och all glädje och sorg jag möter. Och all klokskap. Tycker det är så himla vackert. Och jag ser sådan frihet i den som får prata också. Ofta älskar människor att berätta. Att få kliva ur kostymen för en stund och få vara sig själva. Och att få bjuda in.
Själv har jag aldrig haft problem att vara personlig - trots att jag egentligen är en blyg person. Men jag tycker att tystnaden i vårt samhälle är ett problem. Det finns så mycket skam inte minst i sårbarheten, och så mycket ensamhet. Människor måste få synas ibland. I all sin sårbarhet och i all sin rikedom. Det tror jag på.

5. Hmm. Det måste bli frukoststunden. Jag klarar ju inte kolhydrater och frukosten har varit ett svårt dilemma för  mig. Jag älskar frukostmat. Den representerar så mycket trygghet för mig. När jag har en jävla skitdag längtar jag alltid efter frukostmat. Mjölk och flingor, gröt, mackor. Det är barndoms trygghet för mig, Bästa trösten och famnen när livet svajar.
Hur som helst! Nu har det - äntligen!!- dykt upp ett bröd på marknaden som jag kan äta; Proteinbrödet! Jag kan nu äta mackor utan att bli galen i skallen - och jag njuter som aldrig förr. Mina frukostar består alltid av två smörgåsar, en med avokado och en med ost - och förstås en kopp kaffe. Koffeinfritt nurå, eftersom Monterrey har så mycket åsikter. Jag tänder ljus och sätter mig vid bordet och plöjer mig igenom gårdagens bloggar jag följer. Det är den absolut heligaste stunden på dagen. Och nåde den som stör mig eller stressar mig i min frukost!!

Friday, 14 November 2014

fyra i rad.

Ok, jag är sämst. Min bloggutmaning går sådär - men jag ger inte upp. Här kommer fyra missade rubriker i ett inlägg och sedan ska jag göra ett uppriktigt försök att blogga varje dag. Jag är så sabla stressad bara att jag har svårt att finna ron att sitta ner och skriva.

Så.. fyra missade rubriker:
    Månadens färg är givetvis… 

    MÅLARFÄRGEN!! Min ständige följeslagare de senaste veckorna. Det "mexikanska" skåpet är äntligen färdigmålat. Inte blev det perfekt int' - men när jag har gått loss med bollband och mexikanska pappersgirlanger, ljusslingor och lucha libre figurer så ska det nog duga! Återkommer med bilder sedan. Nu återstår endast fyra måleriprojekt: Ett tv-skåp i guld, Monterreys nya reda för pysselprylar, ett - ännu inte byggt - sängskåp samt ett klaffbord som jag tänkte skulle få bli skötbord. Måste tänka platsekonomiskt när en bor som jag! 
      Hepp! Dagens filmtips!

      Hmm.. klurigt. Senaste åren har jag ju bara sett samma filmer om och om igen p g a härdsmälta i hjärnan och extrem känslighet för omvärlden. Men en film som jag tyckte särdeles mycket om och som jag tycker är makalöst vacker är A Single Man med Colin Firth. Även om Firth är en oerhört bra skådis så brukar jag har lite svårt för honom. Tycker ofta han är lite stelbent - men det som verkligen förstörde det för mig är den där galet pinsamma kyss-scenen i Bridget Jones som faller helt platt. Hans läppar förefaller vara gjorda av sten! (kolla själva..) Otroligt osexig scen. Men i A Single Man är han fan enastående. 
      Den handlar om en homosexuell man som mist sin älskade i en bilolycka. Vi får följa honom i minnesbilder och i hans sista dagar (eller är det bara en dag? Var så länge sedan jag såg den) inför ett planerat självmord. 
      Filmen är så oerhört vackert filmad och det är nog enda filmen jag sett där män porträtteras på det här viset. Med en blygt sökande kamera - över väntande läppar, blickar, en svettig torso - lite som ett vilt djur skulle sniffa på något nytt och spännande. Vackert och respektfullt. Och väldigt sensuellt, utan att kännas påträngande. Tyckte väldigt mycket om. 

        Kolla! Här är en av mina favoritplatser.

        Oj. Kan inte säga - än mindre visa bild. Spontant vill jag säga i armarna på någon jag tycker om. Älskar att känna varm hud under mina fingertoppar. Krypa tätt, tätt intill. Låta fingrarna leka i hår, över linjer och kanter, fibbla med mjuka örsnibbar. Leka och utforska. Det är det absolut bästa jag vet! Och det allra finaste är att jag mår så bra utav det. Taggar och stress försvinner och jag förvandlas till en mjuk och fluffig marshmallow! 
        Jag hoppas innerligt att Monterrey bli en gosig unge som låter mig gosa hur mycket som helst och långt upp i åldern! 

          Om jag skulle skaffa mig en ny hobby så skulle det bli… 

          Sömnad! Helt klart. Jag har så mycket klänningar som bara ligger och jäser i mitt huvud. Sedan årtionden tillbaka. Skulle tycka det vore så himla roligt att kunna sy - men jag och symaskiner funkar sällan bra ihop. Jag är för hetsig och för tung på foten - symaskinen tuggar av bara helskotta och allt går fel. Jag tycks helt oförmögen att dra ner på tempot och göra rätt. Eventuellt har jag hittat en privatlärare, men det får vänta till Monterrey kommit till världen och vuxit till sig lite!

          Puh! Nu är jag ikapp igen. Nu sovdags.

          Monday, 10 November 2014

          Kolla! Här har jag ritat …

          Kom precis hem från gymmet. Kom sent och de fick jaga ut oss med en kvast när de stängde. Så sabla skönt - den där sista stunden när vi får ha hela gymmet för oss själva!

          Har inte tränat på många veckor och visste inte hur det skulle gå. Stod på crosstrainern och grinade och skrattade om vartannat. Så. Jävla. Tacksam. För. Kroppen. Att den orkar, trots att jag är i åttonde månaden. Förstår att det inte är alla förunnat. Vet ju inte hur jag kommer må i morgon - men det kändes fint. Jag hade ork, det var skönt och jag kände mig nästan normal. Hemma i kroppen.
          Däremot var det andra saker som inte funkade längre. Plankan t ex. Kändes som  hela magsäcken pressades upp i munnen. Otroligt obehagligt. Senaste besöket hos barnmorskan varnade hon mig för plötsliga kräkningar när jag ätit precis och barnet ligger högt. Kände av det idag - och jag är inte en person som mår lätt illa. Klarade inte benpressen heller, magen fick inte plats och jag fick samma illamående när den pressades uppåt. Trist.
          Känns skönt att vara igång dock, hoppas jag kommer kunna fortsätta åtminstone några veckor till.

          Så, dagens ämne i Onekligens bloggutmaning är: Kolla! Här har jag ritat..

           ..omslaget till den mästerliga boken Sagan om Magister-Katten! Boken kom ut på Sieg Hallins bokförlag - fråga mig inte hur det namnet uppkom.. *harklar mig lite besvärat * och kostade hela 4 kronor!


          Detalj med pussande katter! Karl och Madelene för att vara
          exakt. Gillar Kalles svans - påminner om Estebans när han får
          extra skönt gos! Då ser han ut som en liten ekorre!
          Tydligen hade jag ambitionen att skriva sju
          böcker om magisterkatten - men jag slutförde
          inte ens den första. Klassisk Lotta, mao.
          Ränderna sitter i. 
          "Magisterkatten är på väg till personalrummet, då möter han en ko. Katten går bakom kon och säger samtidigt som  han knuffar: Din envisa korumpa! Seså! Ut med dig!" 

          Magisterkatten lyckas få ut kon - men så smiter åbäket in genom nödutgången! Kon vill gå i skolan! Men magisterkatten är hård:

          "Det här är en kattskola och ingen skola för sådana där mesiga kor som dig!!"
          När kon fick höra detta blev hon så arg att hon släppte en fjärt efter sig när hon gick. Och sedan sa hon: Tvi för katter, skulle jag vilja säga! Och det sa jag också! 
          Det var Magisterkatten del 1 i korthet. Skriven och illustrerad av lotta någon gång i barndom.

          Sedan fann jag den här också:
          Kärlek. Lär dig att älska! (och där sitter jag kvar i gymkläder)
          Citerar den här också:
          Kärlek är något fint. Alla i hela världen kan älska om dom har något att älska. Jag har två hundar att älska och jag skyddar dem så gott jag kan. Jag brukar pussa våra hundar på öronen.
          och:
          Min syster är kär i en pojke som heter Per. Han kommer från Tyskland. Han har mörkt hår och en aning ljusare ögon en mig, Om hon har pratat i telefon med honom sejer hon alltid kram kram och kyss kyss och om han sejer samma sak sejer hon: jag ger tusen mer pussar, kyssar och kramar en du någonsin kan säja.

          Så det så.

          Nu ska jag få min välförtjänta vila! Kanske duscha först. Godnatt!

          Sunday, 9 November 2014

          tre dagars bloggar i en

          Fasen. Missade tre dagars bloggutmaning. Har inget särskilt att skylla på annat än huvudet - som varit lite tråkigt å det senaste. Så här kommer tre dagars rubriker i ett inlägg! Fusk. Jag vet. Men kanske kan jag få ett frikort denna gång?? 

            Kolla! Så här ser jag ut idag.
            sliten, trött och skabbig. Var ute på sväng igår. Vi såg Ty Segall
            på Kägelbanan (mosebacke) och kvällen blev sen. Trevlig kväll.
            tråkig spelning. Så bortskämd med små spelställen och få vara
            nära banden. Det här sättet att uppleva livemusik på är värdelöst.
            Vill ha det intimt! Bisarrt också när band en följt sedan
            begynnelsen plötsligt blir megastjärnor! 


            Och en bild på ballongen jag numer bär under hakan. Nå, det känns
            så nästan. Som om den inte får plats när jag sitter ner! Gah! Kan
            inte andas. Vill inte bli större nu! 

              Ibland blir jag avundsjuk på… 

              Just nu vill jag säga alla som inte är gravida! Som kan sitta ordentligt, sova på nätterna. ta en öl, stå längst fram på en spelning och röja järnet, som förstår sin storlek, kan knyta sina skor, slipper klåda och ständiga toalettbesök! 

                5 saker jag borde ta tag i 

                1. yogan och träningen! Varför detta plötsliga motstånd?? Jag älskar det ju!!

                2. min ovilja att slutföra saker. Ingenting får någonsin göras till punkt. Sjukt irriterande ovana. 

                3. boandet!! blir aldrig klar här hemma! 7 veckor till nedkomst och jag har hopplöst mycket kvar att ta itu med. 

                4. fixa företagsbloggen. JAG VILL JU. Varför detta motstånd? Vet ni vad som ligger i vägen? Headern på sidan. Vill så gärna att den ska vara fin - så jag kan inte förmå mig att sätta mig ner och försöka. Så sabla rädd för besvikelsen. Vill ju ha världens finaste blogg!

                5. Tusen grejer som alla faller under punkt nr 3: bygga det där sabla sängskåpet, få upp hängstolen, måla klart skåpet, få upp katternas landgångar, fixa ordning nya tv-rummet, sätta ut annons på frysen (någon som behöver en liten frys?? Den är gratis och finns i hökarängen), tvätta alla babykläder jag köpt, fixa vitrinskåpet till mina star wars-leksaker, få upp stringhyllan till robotarna, få upp familjefotona på planerade familjeväggen osv osv osv i all oändlighet!! 

                Thursday, 6 November 2014

                Månadens djur är givetvis.. (Onekligens bloggutmaning)

                ..trumvirvel.... taadaaa! Kissekatten, såklart. Liksom alla andra månader på året. Katter är fan bäst. Skulle inte överleva utan mina fyra. Spelar ingen roll hur moloken jag är, när de finns i min närvaro har jag alltid nära till ett leende, ett awwww!, ett fniss - ja, och för all del ett MORRRRR. För de kan driva mig till vansinne också.
                Men jag kan inte föreställa mig ett liv utan. Jag blir aldrig immun. Förälskar mig i och återupptäcker dem ständigt.

                Pablo. Världens skönaste fotboja. 
                Vad jag älskar med katter?

                * Hur de rör sig. Svassar runt här som om de äger hela världen. Här har vi figurer som fattar sitt värde. Inspirerande. Inget jäkla: Förlåt att jag finns till.. - bara helt självklart: Här är jag.

                * Att de kommer med så mycket fula sidor, också. Manipulativa, skitjobbiga, egocentriska, ger tjyvnyp, rätt så elaka mellan varven  (inte mot mig dock), hämndlystna, tjurskalliga, krävande, snåla. Och definitivt att de har dåliga dagar som vi människor. Allt det här gör att det är lättare att vara kring katter än skenheliga hunden som hela tiden lägger sig vädjande blick på en: snälla, tyck om mig!!



                När jag är med katterna känns det liksom okej att tappa humöret, bli grinig, högljudd. De förlåter mig alltid och backar aldrig. Tvärtom. Tycker ofta jag finner stöd när jag är på uselt humör. Då kommer en liten mjuk, vänlig sak och lägger sig intill eller ovanpå. Utan att kräva något. Bara som ett lugn.

                * Att de tröstar när jag är ledsen. I synnerhet Esteban. Han har en enastående förmåga att känna när jag är ledsen. Då kommer han alltid och kryper tätt, tätt intill. Så himla fin.

                * De är världens bästa på att njuta. Och att vara i nuet. Så är det bara. Vi har mycket att lära.

                * De är gos-experter. O'boy. De vet verkligen hur en gosar. Älskar kattgos! Gnuggande näsor, tassar i ansiktet, blicken i min. Hur de ligger så tätt, tätt intill att det känns som vi smält samman. Som väldigt anpassningsbara pusselbitar. Samma förmåga som gör att en tiokilos-katt kan pressa sig ned i en glödlampskartong. Typ.
                fotpussel.
                * Sedan är de ju så jäkla roliga. Tröttnar aldrig på att se hur de beter sig med varandra och med mig och i sin ensamhet. De kan verkligen vara små clowner.

                Så. Därför är katten månadens djur. De gör mitt liv så oändligt mycket roligare, mjukare och varmare. Uthärdligt. Kan inte i ord beskriva kärleken jag känner till de här. Så jag nästan tappar fotfästet. Nu ska jag ta Hector med mig under täcket och sova!

                Här skulle jag ju vilja strössla med fina kattbilder, men jag orkar inte leta. Om ni är nyfikna på min kattfamilj så finns bilder här och här.

                Hector, snart under täcket med mig!

                Jag antar att 90% av de som följer Onekligens rubriklista har valt katten som månadens djur. Eller så är de lite mer fantasifulla än jag. Men hur skulle jag kunna välja något annat?? Till kaffet i morgon bitti ska jag botanisera bland andra bloggar som hängt på utmaningen. Hoppas på massa bilder!

                Jag fixar och donar med varierande resultat..

                Nu har jag målat min hörnhylla - endast första strykningen dock - och jag är INTE nöjd. Den ser ut som en färgspya. Som om en katt tuggat i sig en billig gammal herrpyjamas i noppig fusksiden - och sedan kräkts upp den. Nå. Jag har färg kvar. Och några idéer på lut. Den kommer bli allt mer intressant.. Återkommer.

                Så! Nu ska jag göra mig klar. Ska ut på sväng. Punkspelning! Först några bilder:

                först en fin skugga jag fann på min vägg
                idag!
                Skåp efter första färgpåläggningen. Med
                facit på hand borde jag kanske ha stannat
                där..
                Skåp efter sista färgpåläggningen. Hade inte
                planerat svart - men när en katt tippat över
                en svart färgburk på golvet stod jag inte ut
                med att se så mycket färg gå till spillo!
                Sedan måste jag visa.. har organiserat mina strump-
                byxor! På ikea finns nu avskiljare i plast för bara
                en tjuga - perfekt! Inget mer kaos och trassel! 

                glapp i bloggutmaningen, strömavbrott och Monterrey har officiellt flyttat in

                Missade gårdagens bloggutmaning. Här är min ursäkt - och faktiskt helt sann - jag hade strömavbrott nästan hela dagen. När dagsljuset försvann helt igår flydde jag mörkret och kom inte hem förrän sent - och då orkade jag helt enkelt inte blogga.
                Jag gjorde ett fåfängt försök att sätta mig och blogga på datorns sista batteritid - men hade helt förbisett att modemet också behöver el. Telefonen var farligt nära urladdning också. Rätt intressant. Det är i sanning en utmaning (för mig) att vara helt utan ljud, ljus, bild, internet och telefon (nu var jag ju inte det dårå, men hotet fanns där! HOTET!) - och den isolering det blir. Då är jag ändå en person som lever stora delar av mitt liv i tystnad. Har ingen tv-mottagare, ingen smart telefon, lyssnar sällan på radio och numer även sällan på musik och är allt som oftast ensam. Men när möjligheten saknas känns det plötsligt som en snara sunt halsen. En jävla PANIK. Som om alla de de där sakerna är dörrar som gör att en kan andas lite lättare. En flyktväg. Den där sabla ensamheten, vad den skrämmer mig. Den där jag lämnas helt ensam med mig själv, utan förströelse, utan en vän inom räckhåll.
                Men jag tänker att det är lika mycket tvärtom. Att fastna framför TV och internet kan vara ett lika stort fängelse. Så himla lätt att helt nollställd konsumera en massa nonsens och låta tiden gå. Skrämmande mycket tid. För vad? Slippa ensamheten? Slippa vara med sig själv? Jag ska börja limitera min datatid igen. En stund på morgonen (dricka kaffe, läsa bloggar och kolla meddelanden) och en stund att blogga själv. Det får vara allt. Tror jag behöver den där ensamtiden nu. Och framför allt tiden. Så himla stressad att bli klar innan förlossningen.

                Idag snöar det ute. Det tycker jag är toppen. Jag älskar nämligen vintern. Måste inom kort bege mig och skaffa broddar antar jag. Stor kagge och halka känns lite farligt.. svårt att finna balansläget när en har en stor tyngd på mitten av kroppen. En borde bära sin graviditet som en sådan där rysk docka i stället. Kan vara en utmaning att ta sig opp ifall en stupar. Det är svårt nog att bara ta sig in och ur bilen mellan varven. Och ännu farligare känns det när en ska bära ett litet knyte på magen, då vill jag verkligen inte halka. Så broddz alltså. *intresseklubben antecknar frenetiskt*

                Har rensat en byrålåda till Monterrey och nu ska de första bebisgrejerna läggas på plats. Stort steg i förhållandet! Tandborste, kalsonger och en skjorta i garderoben, liksom! Nu bor hon här officiellt. Monterrey. I morse var hon helt knäpptyst, även efter en kopp kaffe. Händer ju aldrig. Blev alldeles iskall och började misshandla den stackars magen för ett livstecken. Tog lång stund. Sedan kom den, en trött liten fot på höger sida. Nu har hon iaf vaknat och ligger och sträcker på sig därinne. Vi var båda sjusovare idag. Vaknade inte förrän 11. Äntligen, äntligen har sömnen kommit tillbaka. I natt var nog första natten jag fått en hel natts sömn sedan vi kom tillbaka från amerika. Så himla skönt.

                Nu ska jag sätta fart. Har en lista på dagens måsten som ska följas till punkt och pricka. Här ska byggas och fejas och målas!


                Tuesday, 4 November 2014

                Kolla! Här är en bild på mina fötter i ett par skor jag gillar.


                Dagens rubrik i Onekligens bloggutmaning! Dessa skor gillar jag. Och här sitter de på mina fötter. Pyjamasbyxan syns inte i bild. Skorna är alldeles nyinförskaffade. Jag köpte dem på en sunkig thrift store i Detroit. Klev in där med ben och ögon i kors - så sabla kissnödig!! och frågade efter toa. Sorry, no public restrooms. Vad hände sen? Jag manipulerade och drog gravidkortet - funkar fint i Amerika.. Sportade magen lite extra och såg så förtvivlad ut jag bara kunde - då kom det - lite kvittrigt och med ett förtjust leende: are you expectin'?? Yup! Frikort och eskort till toan! Tack Monterrey!

                Fötterna vilar på ett hörnskåp jag precis har fått hem. I flera år har jag längtat efter ett hörnskåp - och när jag väl fick ett hade jag ingen plats, så den här skamfilade skönheten har stått på jobbet i två år.


                Men nu! Nu får det plats. Jag har planerat göra det lite "mexikanskt" - färgstarkt och galet. Har ju rätt mycket färgrester kvar hemma - så jag kan gå helt bananas med penslarna! Roligt. Men det är ju, som ni ser, rätt slitet. Har skrapat bort lös färg och skapat kratrar i ytan. Färglargret ligger tjockt. Jag har ingen lust att förarbeta!! Har ingen lust att spackla, slipa, grundmåla. Jag vill bara färglägga. Men så googlade jag "mexican cabinet" och inser att den mexikanska stilen att färglägga möbler definitivt inte innefattar förarbete! Ha! Jag kanske kör mexican style all the way! På med färgen ba'!
                Några exempel på mexikansk möbeldekor:








                I love it! Här kan vi snacka shabby chic! Ni får se när det blir färdigt.. Gillar särdeles de gula här ovan, men mitt blir dessvärre inte gult, utan turkost, guld och rött.

                Sedan måste jag visa bilden på min TV, ger ytterligare en dimension till upplevelsen när alla karaktärer är gröna med lila läppar. Spännande.


                Monday, 3 November 2014

                Ibland tänker jag att jag borde..

                Kör liggande pekfingervals med vänster hand p g a katt och djävulska gallbesvär - så det här inlägget blir kort! Det är värt det dock, har ätit grymt god caesarsallad på restaurang med Thomas och katten är gullig. Klart värt alltså!!

                väldigt grynig bild av mig och esteban i skrivande stund. Ni kan också se lite av
                ett mycket tjusigt halsband jag hittade i butikens gömmor igår!
                Så dagens rubrik i Onekligens bloggutmaning är då "ibland tänker jag att jag borde.." och rubriken fyller mig med olust. Känns som om hela mitt liv är en borde-tillvaro. Och kanske ännu mer en borde-inte-tillvaro. Det konstanta dåliga samvetet. Det tunga stressmolnet över huvudet, allt det där jag borde - men inte gör. Jag är så full av ovanor. Lite dålig. Slarvig. Sopsorterar för lite. Köper sällan ekologiskt. Skänker sällan pengar. Leker för lite med katterna. Äter fel. Dålig på att ta ansvar för sociala relationer. Kommer aldrig till skott och gör företagets bloggsida. För lat. Samlar på mig för mycket saker. Ger katterna för mycket mat. Undviker städning. Läser för lite. Diskar för sällan. Tränar för sällan. Lite kompromisslös. Slutför sällan saker, gör saker fram till upploppet - kliver sedan av banan. Listan kan göras mycket längre.

                Borde är ett dumt ord. Jag borde stryka det ur mitt vokabulär. Det är vad jag borde. Blåsa undan stressmolnet och försöka leva en mer lustfylld tillvaro. För vet ni vad det bordet gör? Det lägger sig i vägen för så mycket kul. När bordet hänger över mig blir allt det roliga förbjudet. Då sitter jag hellre och gör ingenting. Typ uppdaterar internetsidor i fem timmar i stället för att läsa en bok eller se en film. Skulle få bra mycket mer gjort, och ett mycket roligare liv ifall bordet inte fanns! Och med "bordet" menar jag inte en avställningsyta på fyra ben - utan borde:t. Ville bara klargöra. Såg så knäppt ut i text. Hej.


                Sunday, 2 November 2014

                5 saker jag tänkt på idag.

                Nu brinner det i knuten! Klockan är 23:30 och jag har precis landat hemma! Dagens ämne i bloggutmaningen är alltså 5 saker jag tänkt på idag. Så here goes:

                1. Kärleken! Och heteroförhållandets vara eller icke vara. Har varit cynisk ett tag nu - efter ett par slitiga förhållanden - och börjar fundera på om det finns något omöjligt i det där. Brukar fråga mamma: hur många par ser du som är lyckliga? Och framför allt: hur många tjejer vet du som är glada i sina förhållanden? Mamma brukar skruva på sig och lite svävande svara: jo, men det finns väl.. - men jag ger mig inte. Säg någon, brukar jag utmana - och sedan brukar hon till syvende och sist inte kunna nämna någon som verkar tillfreds i partillvaron. Där en ser ett par som ser varandra. Har roligt ihop. Hör ihop liksom. Och där inte grollet och en kliande irritation alltid lurar under ytan. Där ingen får kompromissa för mycket. Och där jämställdhet och ömsesidig kommunikation råder.

                När jag jobbade extra på ett varuhus ställdes jag inför hundratals par en vanlig helgdag. Det var så oerhört deprimerande. Så gott som alltid stressade, en engagerad kvinna och en totalt oengagerad man som rycker på axlarna åt allt, gnabb i luften. Ofta gick de inte ens tillsammans, det var ett målande fysiskt avstånd - där en gick före och den andre efter i sammanbiten tystnad. Men värst var ändå detta: När en hörde dem prata med varandra så lät det som två konverserande främlingar. Som om de inte kände varann. Det var liksom ett påtagligt glapp emellan dem. Helt sjukt. Sedan förstår jag att verkligheten på hemmaplan kan se annorlunda ut. Att det kan vara jobbigt att konversera "publikt". Och att det kanske är mycket som måste hinnas med en söndag och att stressen är ett faktum. Men väldigt, väldigt sällan såg jag par som verkade höra ihop. Som hade kul ihop. Som delade ett språk.

                Ja, jag vet inte. Ändå sitter jag här och för första gången i mitt liv önskar att jag levde i ett förhållande. Med vardag och massor av tid. Lunk och tristess. Men i värme, närhet och respekt. Tänker att det är för att jag är gravid. Jag är inte riktigt som jag brukar och beroendet av närhet och någon slags trygghet är plötsligt omättligt. Jag vill ha någon. Längtar intensivt efter någon. Ja, i mitt fall någon särskild då.

                2. Monterreys pysselhörna. Jag har redan planerat en rit - och pysselhörna till Monterrey. Jag har fått en gammal köksreda av en vän och den ska i veckan målas och hottas upp. Den är lite annorlunda och har en rullhållare för hushållspapper, och idag när jag var på ikea köpte jag ritpapper på rulle för att sätta däri. Och färgpennor i trä och penslar. Pennorna stoppade jag i gamla nescafe-burkar - där jag tänkte skruva fast locket under redan så burken liksom hänger över skrivbordet. I redorna hamnar kritor, pärlor och annat.
                Känner mig lite löjlig. Vad är det där? Varför kan jag bara tänka så himla långt fram i tiden när det gäller Monterrey? Bebistiden kan jag inte alls relatera till. Stod och tittade på pottor, men kunde liksom inte förmå mig att köpa en, fastän jag ville ha en. Kände mig liksom obekväm. Som att det var för nära. Lite.. äckligt nästan. Äckligt som i intimt, för nära, för personligt.
                Potta till nyfödd? kanske ni tänker - men jag vill försöka mig på EC - blöjfri bebis, som i korthet går ut på att försöka lära sig barnets signaler och förekomma laddningen i blöjan, en kan också ge ett betingat ord för kiss och bajs och på så sätt få barnet att göra ifrån sig på kommando. Jag gillar den tanken. Inte bekvämlighetsaspekten, men att vara så uppmärksam på sitt barn och dess signaler och så tidigt börja utveckla en kommunikation och ett samarbete. När jag tänker på det så känns det liksom ROLIGT. Och jäkligt spännande. Ska gå på föreläsning någon gång i november.
                Hur som helst är planerandet väldigt roligt och jag längtar så efter att få hänga med Monterrey. Pyssla, läsa massor, se världen genom hennes ögon. Jag är kär i Monterrey. Tanken på Monterrey och vårt liv tllsammans.

                3. Har också tänkt på samtalsgrupp för ensamstående gravida. Typ gruppterapi. Varför erbjuds inte det på mödravården? Borde inte kosta många kronor. Gå igenom en graviditet ensam är så sabla tufft, på många plan, och jag skulle älska att få träffa andra i samma situation. Stötta. Dela erfarenheter. Få prata om allt - för graviditeten och barnet får ta väldigt liten plats i vardagen när en är ensam. I alla fall i mitt fall. När jag googlat ensam och gravid ser jag att många går igenom samma ensamhetskänslor och vakuum som jag. Tänker att det många gånger är en dålig förutsättning för en bra förlossning och första tid med barnet. Det mentala förberedandet blir liksom svårare när en är ensam - när det borde vara som viktigast. Vi har ju liksom bara oss själva att förlita oss på.
                Nu har en diffus tanke slagit rot i mig att jag vill dra igång något sådant själv. Fast det är lite i sista stund. Om bara två månader är jag mamma, och innan allt klaffat - jag har fått ihop en fungerande grupp och hittat en villig terapeut - är väl Monterrey färdigbakad. Jag låter tanken jäsa och mogna lite till i morgon.

                4. Sedan tog jag en trip down memory lane. Livet som det var. Tittade på gamla bilder på fb. Mindes allt jag gjort. Och hur roligt jag haft ändå. Alla spelningar och festivaler jag arrangerat. Resorna. Starta upp butiken. Och hur jag liksom saknar många delar av det livet jag hade för bara ett par år sedan. Drivet och glädjen. Vad hände? Jag blev deppig. Fick ett diskbråck i nacken som slog ut känseln i stora delar av kroppen. Inte minst underlivet. Slitiga förhållanden. Upprepade missfall. Tappade liksom gnistan. Och mig själv.

                5. Julen. KOm hem med julmust och glögg. Nu ska jag bli lite varm innanför västen av ett glas glögg och en film. Alkoholfri glögg givetvis. Är fortfarande sömnlös om nätterna och har liksom gett upp. Ikväll tänker jag inte ens försöka. Förhoppningsvis stupar jag framför tvn.

                Förlåt ett slarvigt och inte så genomtänkt inlägg! Tiden var knapp och jag ser nu att jag missat min deadline ändå. Sablar. Men det här är fem saker jag tänkt på idag! I sällskap av ahlgrens bilar, äppelpaj, pappor och blivande pappor och hur män relaterar till graviditeter.

                Saturday, 1 November 2014

                gravidhjärna.

                Behandlar den kliande snippan med en tub lactal balans varje kväll - vaginalt alltså - i ett fåfängt försök att komma tillrätta med klådan. Igår gav jag tydligen snippan en annan behandling: microlax. Lokalt verkande laxermedel. Stackars snippan. Tack och lov gick det bra, det är iaf inte värre. Och ingen unge drevs ut ur mörkret.
                Lactalen gör nog verkligen från eller till, det står att den ska användas vid irritation och illaluktande flytningar. Det där sistnämnda har jag inga.
                Börjar bli ordentligt less. På sjukvårdsuppysningen säger de vitt vaselin, som en barriär mot irriterande faktorer. Och gå byxlös. Får väl ta en tur till apoteket i morgon. Underlivsklåda är fan det värsta som finns.

                hälsningar,

                Sällskapsjuk och Sömnlös i Hökarängen

                späckhinna.

                Ba. Skäms lite för mitt förra inlägg. Känns ordigt, religiöst och lite.. jobbigt. Och jag kommer skämmas ännu mer för det här inlägget. Jag har offerkoftan hårt knuten om mig.

                Har en underlig dag idag. Oro i kroppen och en lurande ångest under ytan. Sover fortfarande ingenting. Axlarna sitter klistrade under öronen och hjärtat fladdrar lite i panik. Det är Kattvakten som spökar. Jag har så sabla svårt att släppa taget och gå vidare. Vet att jag måste. Det finns inget utrymme för mig i hans liv. Det väcker en desperation i mig. Lite som hos ett uppmärksamhetstörstande barn - och vi alla vet ju hur jävla jobbiga de är.. - spexar och gör överslagshandlingar. Skriker, hoppar jämfota, klär ut sig, slåss och beter sig i allmänhet helt obegripligt. Snälla se mig!!! liksom. Jag gör vad som helst!! - den är jag just nu. Och nästan alltid i min relation till Kattvakten. Otroligt oskönt. Gillar inte den Lottan nämnvärt. Önskar jag kunde gå rakryggad och snygg ut genom dörren. Med en värdighet à la Lauren Bacall. Men nä. I stället har jag krig med tysta telefonen och det faktum att han inte hör av sig, inte svarar. Att vara osynlig. Känna mig obetydlig och bortglömd. Och jävligt ensam.
                Monterrey gör sig dock påmind. Ungjäkeln har hittat någon slags nerv där inne som hon lyckats kicka ett par gånger med elak fot. Har nästan vikt mig dubbel! Sabla onge!!

                Vill ha en öl. Trycker i mig en ölkorv. Inte så gott. Jag som ogärna äter kött och aldrig gris sitter nu är med en äcklig späckhinna i munhålan. Ytterligare en guldkant på tillvaron.

                Promenaden var dock toppen. Och något av en religiös upplevelse. Mår sällan så bra som när det regnar. Men nu är jag blå och modstulen igen. Går väl och tar en dusch, liksom för att ha något att göra. Det kommer vända, så småningom. Jag vet det. Kanske i morgon. Men just nu är det tufft. Kanske är det tröttheten som gör att jag har svårt att hålla distansen. Gardet ryker totalt. Blir så jäkla känslig.

                Ett par dagens outfit innan jag går. Fynd i amerika. Alldeles snart för liten! Fy fan vad polyesterklänningen är bra! Så sabla trogen och ser ut som ny - trots att den har 40 år på nacken!






                Kolla! Så här ser det ut utomhus idag.

                regnvåt och glad!
                regnvåt och mindre glad.
                Dagens bloggämne kunde inte falla på en bättre dag. För er som missat det så har jag valt att hoppa på en bloggutmaning under november med start idag. Dagens ämne är då, som rubriken lyder, "kolla! så här ser det ut utomhus idag." Och himmel, vad glad jag är att den här rubriken föll på en så vacker och regnig dag.
                Heliga fröken Mean Jean har visst förmågan att kunna gå på vatten!
                Hon var mindre förtjust i dagens utmaning. Hon hatar väta.

                Nu är hösten är nästan som vackrast. Släpper taget efter ett färgsprakande Mardi Gras, oktobers långa avskedsfest till sommaren.  Nu börjar förberedelsen inför vinterns meditation. 

                efterfest.
                Att släppa taget och göra det till något så vackert - tänker att det finns en lärdom däri. Var sak har sin tid. Nu kommer vilan. Begrundandet och förberedandet inför det nya.

                Vägskäl. Den här platsen fyller mig alltid med underliga känslor.
                Här bildar stigen ett Y. Trädet och den där underligt kantiga,
                nästan huggna stenen står där orubbliga.  Som två väktare.
                Den där tunga känslan av att stå vid vägs ände och vara fast. Det blir
                inte mer än så här.
                Att ställas inför valet: det okända - eller bara trampa vatten där en står.
                Precis här står jag nu. Har trampat vatten länge, har svårt att släppa taget.

                Skogen ser ut som dagen efter festen nu. Kolla! Så här såg det ut utomhus idag! :

                Färdig.

                tystnaden, när alla gäster har gått hem
                att släppa taget
                något ömklig
                däckad.
                en fjäderskrud slängd på marken som sett bättre dagar. En kan
                nästan höra ekot från festen.
                Det vilar ett fint accepterande över denna bild tycker jag. 
                livsärr.

                Det känns som om jag står vid höstens rand. Att jag hade något att lära idag. Jag kämpar så med att hålla fast vid det gamla. Det (otrygga) trygga. Det vanda. Jag måste våga släppa taget. Låta det gamla vissna till viskningar och minnen. Väcka det nya!
                Tänker att det är så här en måste göra. Göra sig fri och lämna plats. Att välkomna det nya med öppna ögon utan att låta sina gamla erfarenheter grumla blicken. Jag har så många nya lärdomar jag vill ha olärda. Jag vill ha tillbaka min trygghet i att allt blir ok. Min naivitet. Min tro på det goda. Min tro på människor. Senaste åren har stukat mig. Nu vill jag göra vinter. På vårens kant vakna till liv med ett barns blick och öppenhet. Säga hej till världen!

                ser ni ögat? historiens vakande blick..
                (ligger i mitten av bilden - precis intill höger kant. blicken är en vargs)

                Friday, 31 October 2014

                bloggutmaning. igen.

                Idag ramlade jag på en liten "blogginspiration" på Freja Funderar, en blogg jag följer. Det är en lista på rubriker, en för varje dag i november och Freja har i sin tur funnit den på bloggen Onekligen. Jag hakar på - för jag vill ju komma igång igen! Och finna inspirationen.
                Tycker det är spännande också, att se vart det bär hän med ett finger som visar väderstreck. Vad väntar för skatt där, liksom?
                Jag har ju kört lite i samma hjulspår ett tag nu; gravid, gravid, gravid, ensam, bu, gravid, kolla min mage! gullig katt!, gravid osv Det är kanske på tiden jag kliver ur gravidgrottan en stund. Livet är mer än hormoner, snippklåda, framtidsängslan, bebisfeber och någon enstaka katt! Har skämts över skicket bloggen varit i senaste tiden.

                Här är listan i alla fall:
                1. Kolla! Så här ser det ut utomhus idag.
                2. 5 saker jag tänkt på idag
                3. Ibland tänker jag att jag borde…
                4. Kolla! Här är en bild på mina fötter i ett par skor jag gillar.
                5. Hepp! Dagens boktips!
                6. Månadens djur är givetvis…
                7. Kolla! Så här ser jag ut idag.
                8. Ibland blir jag avundsjuk på…
                9. 5 saker jag borde ta tag i
                10. Kolla! Här har jag ritat …
                11. Månadens färg är givetvis…
                12. Hepp! Dagens filmtips!
                13. Kolla! Här är en av mina favoritplatser.
                14. Om jag skulle skaffa mig en ny hobby så skulle det bli…
                15. 5 saker jag blir glad av i vardagen
                16. Kolla! Så här ser min autograf ut.
                17. Hepp! Dagens tv-tips!
                18. Ibland retar det mig att…
                19. Kolla! Det här åt jag idag.
                20. Om jag skulle skaffa mig en ny ovana så skulle det bli…
                21. 5 saker jag blir irriterad på i vardagen
                22. Kolla! Här bor jag.
                23. Hepp! Dagens måltidstips!
                24. Månadens klädesplagg är givetvis…
                25. 5 grejer jag alltid har i kylskåpet
                26. Kolla! Här jobbar jag.
                27. Ibland skulle jag vilja…
                28. Hepp! Det här tycker jag alla bör läsa.
                29. Det var onekligen väldigt roligt när…
                30. Kom ihåg

                sexig fredag och snippklåda.

                Jaha, här sitter jag ensam en fredagkväll och dricker kaffe. Känner fredagspulsen på facebook. Det förbereds, planeras och kokar av förväntan på sina håll. Och här sitter jag och googlar tygblöjor och potträning. Tvättbara amningsinlägg. Bröstpump, behöver en det? Sexigt värre.

                Just idag längtar jag ut. Skulle kunna döda för en drink (nåja, en aningens överdrivet kanske) - inte fylla, bara ett snällt och varmt lugn innanför västen. Lite festyra. Tänker en kaffedrink. Och avslappningen som kommer med. Ett lite grumligt huvud. Ett huvud som bryr sig lite, lite mindre och har känslan att allt ordnar sig, för fan!
                Kaffet utan likör har inte den effekten. Det bara rör till och oroar - men glad blir jag ju förstås. För jag älskar ju mitt kaffe. Monterreyan, stackar'n, snor sig i magen. Måste köpa koffeinfritt igen.

                Har haft väldigt liten skrivlust å det senaste. Kanske beror det på att jag inte sover på nätterna. Blir väl i genomsnitt två timmar per natt. Jag vänder och vrider på mig. Kokar av värme. Allt kliar (heja snippklådan!). Huvudet funderar frenetiskt.
                I natt läste jag ut en hel bok. Kompisen hade lovat att jag GARANTERAT! skulle somna av ett sådant försök - men icke. Var om möjligt ännu mer klarvaken efter.
                Och apropå snippklåda så är detta min första under denna graviditet, så jag känner mig ändå välsignad. Mitt underliv är en känslig organism och mina graviditeter har tidigare inte varit snälla mot den stackars snippan. Torra slemhinnor, känslig mot tvättmedel och trosor osv. Köpte på mig ett snipp-apotek värt tusenlappar förra gången, det kommer till användning nu. I mitt fall har det aldrig rört sig om svampinfektion, bara en känslighet - vilket gör det svårare att behandla antar jag. Det enda jag kan göra är att lindra symptom.

                Minns en graviditet innan denna då jag gjorde en Ålandskryssning med Thomas, mamma och lillasyrran. Snippan kliade så in-i-helvete. Så IN-I-HELVETE!! Finns inte bokstäver stora nog. Jag ville dö. Jag var tvungen att hyra en hytt för att få dra av mig byxorna och lägga mig bredbent på en säng. Så där låg jag, halvnäck och hyperventilerade och grät om vartannat och skrek efter whiskey - familjen did not approve.. (ja, inte jag heller egentligen) så jag fick finna mig i mitt nyktra elände, i den där nästan psykotiska gravid-dimman jag levde i då. Vedervärdigt.  Ville bara bitchslappa snippjävlen, med hård och elak handflata tills hon blev helt bedövad. Fy fan. Den dagen var livet inte kul.
                Den här graviditeten har i jämförelse varit sabla snäll - så jag tar klådan med jämnmod. Och låter snippan vara ifred. Ingen aga denna gång. Känner tacksamhet. För hur smidigt det gått, och hur bra jag faktiskt mår ändå. Det var allt. Som sagt, sexig fredag.



                Wednesday, 22 October 2014

                mammaklubben.

                Nu har vi lämnat Detroit. Besöket som bara skulle vara en dag eller två blev en vecka långt. Jag hade sådana föreställningar innan - att Detroit skulle vara ruffigt och hårt och svårt märkt av fattigdom. Det senaste var ju sant, överallt står hus övergivna och förfallna, med sönderslagna rutor, utbrända och märkta av graffiti. Prostitution och knark. Men samtidigt - i de allra fattigaste delarna vi besökte - mötte vi så mycket vänlighet. Genuin och nyfiken vänlighet. Inte minst Monterrey blev hyllad och rönte stor uppmärksamhet och kärlek var vi än var. Hon är visst redan ett litet charmtroll! Folk ställde tusen nyfikna frågor om när, kön och namn. Är det min första? Och sedan kom historierna om barn, barnbarn och graviditeter. Den där mammaklubben alltså (och för all del morfarklubben), jag har aldrig förstått den - men nu har jag visst tillträde. Och känner mig ännu mer förvirrad. Men snart, snart kanske jag fattar. Och själv blir den som kastar mig över gravida kvinnor med ett saligt leende och tusen frågor! Who knows?
                Överraskande nog gillar jag uppmärksamheten, har saknat den mycket under graviditeten - inte uppmärksamheten, men att prata om det, låta Monterrey ta plats - för konstigt nog finner jag det fortfarande svårt på ett privat plan. Som att det blir för intimt. Det är bara pappan jag kan inkludera helt och fullt i graviditeten - dessvärre är han ganska frånvarande allt som oftast - därför är det liksom skönt när främlingar kommer fram och pratar om det. Tidigare tyckte jag det var jobbigt, för jag hade så mycket kluvna känslor inför allting - men nu mallar jag mig och känner mig odelat glad. Och faktiskt lite kär i Monterrey - trots att hon bökar, sparkar, trycker på kissblåsan och protesterar i tid och otid. Hon är en person med mycket bestämda åsikter. Om vad jag äter, dricker, hur jag ligger. Musiken jag lyssnar på. Mitt röstläge. Hon gillar inte när jag är grinig.
                Många har kommenterat storleken på kaggen och förvånats över att Monterrey inte kommer förrän i januari, flera har trott att hon är ett novemberbarn. Tydligen är jag stor. Bär en jättebebis. Själv var jag ju ett groteskt stort spädbarn - kanske faller äpplet alldeles nära trädet denna gång. Tur jag får kejsarsnitt.

                Har så mycket jag vill berätta och så många bilder jag vill visa - men tiden räcker inte till. Rapporteringen får nog vänta tills vi kommer hem. Har haft en himla fin resa dock. Den känns lång. Det känns som månader sedan vi landade i New York. Tänker att det är ett gott tecken, att resan varit rik och full av upplevelser. Vi har knappt spenderat någon tid på hotellrummet denna gång.

                Nu är vi i Erie. I morgon har vi vår sista dag av shopping - har funnit en antique mall med över 1000 (!) säljare. Och intill den finns ytterligare en med över 1000 (!) säljare!! Största vi har varit på har haft 400 vendors och den var STOR. Dessvärre har vi bråttom till New York, så vi får hänga på låset och försöka hinna lägga endast två timmar på varje. Nu ska jag sova. Sörjer bloggen lite, att jag har så lite tid och energi. Och bara publicerar sådana här nonsensinlägg.

                Thursday, 16 October 2014

                dagens fynd.

                Nu har vi kommit till Detroit. Kom in sent och har inte hunnit bilda en uppfattning än, men det känns spännande att äntligen vara här. Hyser stort hopp om lokala thrift stores - har fått för mig att det går att finna mycket bling och att det snuddar vid det extrema. Hoppas på paljetter, guld och enorma axelvaddar.

                Nu ska jag packa lite, sedan sova. Först visa lite av dagens fynd:

                ok, den här köpte jag inte, men jag tyckte den var fräsig!
                ..den här köpte jag däremot!! Nattvarden i 3D och det vackraste
                jag sett. Bilden gör den inte rättvisa.
                så här ser våra dagar ut, och min outfit. Skjorta och
                kavaj har jag fyndat här.
                den här köpte jag! Ska nog använda den å! Varför inte
                liksom? 
                mer fynd till Monterreyan!