Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Monday, 15 July 2013

Att göra en storebror.


Kärleken menar att barn är som fyllon (vilket fick mig att minnas den här härliga filmen) – och jag kan delvis hålla med. De har åtminstone den där gränslösheten som drabbar vissa fyllon. En spärr som saknas. Kroppen är fri. Ingenting är omöjligt. En klarar allt, vill massor och kan fascineras av nästan vad som helst. För några veckor sedan fick jag bevittna något så fint, så fint.

Vi hade barnen med oss på baksidan och skulle grilla. Det var bara vi på gräsplanen och kidsen sprang runt och fnulade i väntan på maten. Plötsligt dök en pojke upp. Han klättrade upp i trädet bakom oss, kanske väldigt medveten om pojkarna som var med oss, kanske helt omedveten.
Jag såg storebror upptäcka främlingen och röra sig i trädets riktning med fokuserad målmedvetenhet. Jag minns att jag tänkte uh-uh. Blev nervös. Undrade vad som skulle hända. Hur skulle han bli emottagen?

Han klättrade upp i trädet som om det var det självklaraste i världen. Han klättrade högt. Sedan stod han där och man såg en liten, liten osäkerhet hinna ikapp honom. Han pillade lite i barken. Låtsades oberörd. Sedan kom orden. Försiktiga och sökande. Tror inledningen var  ”Har du spelat Minecraft?” och såklart hade han det, trädklättrar-pojken. De fann något att mötas kring! Sedan for det ord i luften som -för en dinosaurie som jag – var rätt obegripliga. Det pratades om ivrigt om creepers, zombies, vapen. Grunden var lagd. Snart var även lillebror med i trädet, och bara kort därefter var alla engagerade i ett demokratiskt kojbygge. De byggde så fint, lyssnade på varann, planerade och kom överens.Och jag förundrades.

Allt var liksom organiskt. En befruktning. Två celler som bara smälter samman och bildar en organism. En vänskapskropp.
Jag är så himla glad att jag fick se det där. Det gjorde mig rörd, glad och hoppfull. Tänk om vi vuxna kunde ha kvar lite av det där. Tänk om vi kunde vara lite mer organiska, mer mottagliga. Våga mötas utan rädslor och utan att slå vakt om oss. Min lillasyster är lite så. Öppnar famnen- nyfiket och generöst. Jag beundrar henne oerhört för det. Älskar henne för det. Tycker det är en sådan himla fin egenskap.

Igår fick jag sluta tidigare på jobbet och blev så lycklig för den extra lediga timmen jag skulle få. Busshållplatsen ligger en lång promenad bort, jag gick dessutom vilse på vägen. Snart befann jag mig i en kamp mot klockan. Ringde min vän Thomas och tjöt: "jag kommer missa bussen! Buhuu! Jag går miste om tvåhundra spänn för en smula fritid spenderad på en busshållplats i 25 graders värme. Jag går och lägger mig här på fältet och sover! Jag vägrar gå en meter till!!” Ja, jag är något hormonell. Och bara en tad bit dramatisk. Men jag pinnade på. Till och med sprang. Och jag hann! Fick även minutrar tillgodo.
Satte mig i busskuren och började svettas som om jag hamnat mitt i djupaste klimakteriet.
På busshållplatsen stod en kvinna med barnvagn. Hon hade funnit en liten bit skugga - och av fruktan för mitt och andras liv, samt min mentala hälsa, drog jag mig dit för att snylta. Omedelbart började vi snacka. Bara sådär. Organiskt. Jag gjorde en storebror!! Åh, vad jag älskar när det händer! Vi hade 5-10 minuter innan bussen kom. Vi pratade och skrattade åt ditten och datten. Lite trevande och artigt mellan varven – men fint. Fick en känsla av delaktighet. Men inget yin utan yang (eller om det är tvärtom).. för den känslan följdes av en sorgsenhet när jag insåg att jag oftast går genom världen med ett utanför-perspektiv. En betraktare mer än en deltagare.
När bussen kom slutade jag göra storebror, satte mig på ett eget säte snett framför barnvagnsplatsen – tillräckligt nära för att hon skulle kunna påkalla uppmärksamhet om hon ville – och tillräckligt obekväm för att känna mig tvingad att ringa upp thomas och ansträngt prata så obekymrat och naturligt som möjligt. Jag vågade helt enkelt inte tro att hon ville fortsätta samtalet.
Nåväl, vi sa hejdå och bytte leenden när hon klev av. Men mer än så blev det inte. Ett tomtebloss. Men det gnistrade fint.

No comments:

Post a Comment