Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Monday, 11 January 2016

Relation.

Har tänkt en del på relationer å det senaste. Inte så förunderligt, kanske.
Relation. Förhållande. Har alltid tyckt att de orden är lite märkliga. Obekväma. En positionering. Över, under. Framför, bakom. Vid sidan. En som springer, en som jagar. En som går, en som stannar. Och det är ju det vi gör i relationer. Vi förhåller oss. 
Kanske existerar vi bara i förhållande till andra. Där vi tvingas att ta konturer, sätta gränser och syna oss själva. 
I bästa fall är de här positionerna rörliga, lite som en dans, med livet och med varandra. Att vi tar över när den andre inte vågar eller orkar. Att möta, när den andre inte kan. Gå vid sidan och stötta den som är stukad. Eller bara kunna leva sida vid sida, oberoende - men i glädje. 

Men ofta blir positioner cementerade. Utan att vi märker det väljer vi våra positioner tidigt i förhållandet. Ett slarvande med gränssättning. Ett blundande för obalansen - och snabbt sitter vi fast i strukturer och vanor som är svåra att ta sig ur. Som bakbinder oss och skadar oss. Gör oss halva. 

Ofta blir vi så fasta i våra positioner att det skapar en massa ideer om vilka vi är. Vem jag är. Vem den andre är - och lever utifrån dessa föreställningar. Svarar på den andres förväntningar - som säkert ofta är kulturellt betingat (kön och bakgrund). Vi slutar utmana oss själva, slutar ta ansvar, slutar växa. Slutar vara nyfikna. För vi har bestämt oss. Jag vet precis vem du är och du vet vem jag är. Ett sätt att ha kontroll. Och en trygghet. 
Plötsligt är relationen en trög mekanik. Där samma kugghjul som löper varv efter varv. Lite trögare och trögare. Ingen utvecklig, inget liv. Ingen frihet. Ingen kärlek.

Jag och Kattvakten satt definitvit fast i våra positioner. Omöjliga att bryta. Han sprang, jag jagade. Han hade kontroll; över vad som sades, när vi skulle träffas, när vi skulle skiljas, hur fysiska vi skulle vara. Vi var en som ville mer och en som ville mindre. Fast nu i efterhand kanske: en som ville mer och en som kunde mindre.

Nu plötsligt har det hänt något. Kattvakten är inte densamma. Han har gjort en helomvändning sedan han slutade dricka. Nu är han den han vill vara. För att han kan. 
Jag har aldrig tvivlat på hans kompass, att han vill vara en bra pappa, en schyst partner, en hygglig person - men han har inte alltid kunnat. Så helt plötsligt har jag en partner som är precis så jag vill att en partner ska vara: omtänksam, varm, empatisk, närvarande, inkännande och ärlig. Och sist, men verkligen inte minst; en som vågar stanna, även när känslorna stormar. Och det är så jävla svårt. För mig. För allt det som varit sitter i väggarna. Vår historia smyger omkring som lismande spöken. De letar sig in i konversationen och söker ideligen tecken på att inget alls har förändrats och att jag är lika grundlurad som tusen gånger förr. Och jag svarar på gamla förväntningar och inte nödvändigtvis på det som är sant i stunden. Och gamla kugghjul rullar på som vanligt när jag är oaktsam. 

Saken är den att jag litar på honom. Litar på hans förändring. Men jag är så van att vara på min vakt. Ligga steget före. Tassa på tå. Och faktiskt vara rädd. Att vara med Kattvakten förut var som fritt fall. Det fanns inget att hålla fast vid. Det svängde snabbt och hetsigt och mattan kunde när som helst ryckas under mina fötter. Så jag gick i ständig beredskap.

Jag har så svårt att vänja mig vid det här nya. Det andra kan jag, vet hur jag ska förhålla mig till - och ibland känner jag bara: stick ut och sup ba', så jag slipper den här förvirringen. Men det menar jag såklart inte. Jag älskar att se hur han växer. Och han imponerar på mig som ingen annan. Inte bara att han slutat dricka - men hur han kastar sig handlöst ut i det här nya. Lär sig, begrundar, tar ansvar. Och hur det kastas tillbaka på mig, för jag utmanas minst lika mycket. Måste vänja mig vid att ta emot. Våga tilliten. Ge honom utrymme att växa i.  Måste akta mig för att muta in hans område och måste släppa de förväntningar jag levt med. Ge honom frihet helt enkelt.

Så plötsligt prövar vi nya positioner. Och  jag hoppas innerligt att vi kommer få röra oss fritt i det som är Vi. Tillåtas vara precis de vi är och nyttja varandras styrkor. Och aldrig utnyttja varandras svagheter. 
Jag vill föreställa mig det lite som noter på ett notblad där vi låter våra toner vara fria. Höga, låga, i mittenspann, feebejsa - men tillsammans skapa något magiskt. Och börjar det spela falskt eller entonigt hoppas jag att vi vågar kika på det och stämma om våra instrument. Tänker att det är det som är kärlek. Där vi skapar något tillsammans under frihet och tillit. En kär lek helt enkelt. 

Friday, 18 December 2015

Han kunde punktuera som ingen annan.

Det fanns något trögt i Kattvaktens och mitt umgänge tidigare. Vi hade inget naturligt samtal och i den tunga tystnaden mellan oss låg en massa bråte. Sånt som gjorde ont. Frågor som inte vågade ställas. Skam, besvikelse och ilska. Men det var också något annat. Kattvakten vägrade kommunikation. Det enda som möjligtvis kunde ventileras var arbete. Sällan något personligt. 
Kattvakten kunde punktuera som ingen annan. PUNKT. Det fanns inget utrymme för vidare frågor. 

Hur är det?
Bra. 
Hur var det på jobbet?
Tungt.  

Ibland vågade jag mig på vidare frågor, men då kom den; Foten. Hit med inte längre. I 99% av 100 löd foten: Inte fan vet jag heller. Inte. Fan. Vet Jag. Heller. Trotsigt och svart. 
Foten sattes ner så fönsterrutorna skallrade. Lämnade inget utrymme för förhandlingar. 
Foten har varit med oss hela vårt förhållande och jag brukade ofta skoja om den i början. Tänkte det var en tillskansad pappa-egenskap. Men så fel jag hade. Det var inte alls det det handlade om. 

Det där utestängandet gjorde ont. Ibland kändes informationen för dyrbar för att inte försiktigt, försiktigt lirka. Jag ville ju bara komma nära. Lära känna. Förstå. Bli insläppt. Det lönade sig aldrig. Vid de tillfällena signalerade Kattvakten tydligt att jag var jobbig. Orimlig. Till slut accepterade jag det för sanning. Jag var så jävla jobbig. Helt jävla orimlig för att jag var nyfiken på hur han hade haft det.
Det enda han någonsin och frivilligt kunde prata om var jobbet. Det gjorde mig så ledsen. 

Men så ibland glimmade han till. Släppte lite på gardet. Kom nära, vågade berätta något personligt, kanske något ur hans barndom - och det var som att få den finaste juvel. Vid de tillfällena vågade jag knappt andas och fasade för nästa cigarett han skulle ta - för efter ett balkongbesök var förtrollningen som regel förbi. Så känsligt var ögonblicket. 
Han kallade det för ett öppet fönster. Att det bara hände ibland. Att han var så rädd för närhet, så rädd att släppa in - och jag tror nog att det var så, att han var tvungen att hålla mig kort - men att det var mer rotat i hans missbruk än i hans person. Han hade så många lögner att försvara. Inte minst den stora livslögnen. 
Jag hade inte förstått hur omfattande hans lögner var, hur han vävt in lögner i hela vårat liv - även livet som inte rörde hans missbruk -  och jag förstår att han många gånger upplevde mina frågor som förhör. Så fruktansvärt jobbigt det måste ha varit.
En kärleksfull och sann relation hade speglat honom - hur hade han då kunnat se mig i ögonen efter alla lögner, svek och manipulationer?  Han blev tvungen att göra mig till antagonist, en motståndare, för att kunna försvara sitt missbruksbeteende. Så himla sorgligt. Hur halv han var. Hur bakbunden. Och hur jag så många gånger trodde att han hatade mig.

Sedan Kattvakten blev nykter står alla fönster på vid gavel. Nästan jämt. Och foten kommer sällan fram. Och jag älskar det. Verkligen älskar det. Tycker så mycket om att höra honom. Hur han pratar. Generöst, gärna och öppet. Och hur orden blottlägger en väldigt fin person. Som jag tycker om. Det ligger en stor lyx i det. Att få tycka om. 
Jag har fortfarande inte vant mig vid det här nya och ibland kommer frågorna med tvekan. Försynta och rädda för att få dörren igendragen mitt i synen. 

Han har varit nykter i tre månader nu. Heja Kattvakten!

Saturday, 12 December 2015

En varg vid vår sida.

Mitt barns pappa, känd som Kattvakten här på bloggen, är alkoholist. Sedan några veckor tillbaka en nykter alkoholist - och jag har fått hans tillåtelse att skriva om det här på bloggen. Ur mitt perspektiv. Den medberoendes perspektiv - för hans sjukdom blev min sjukdom, fast med helt andra symptom. Nu börjar vi en resa tillbaka. Helt förutsättningslöst. För hans missbruk har varit med oss nästan sedan dag ett. Jag vet ingenting annat. Jag har levt i kvicksand. Med manipulationer, svek och lögner i nära tre år. 

När Kattvakten och jag träffades var jag så säker på att jag funnit mitt livs kärlek. Vi gick helt upp i varandra, två lite tilltyglade människor som fann ro i den andres famn. Vi låg i varandras armar i timmar, och jag minns att ordet mysigt hela tiden tvångsmässigt hoppade ur munnen på mig. Som en ful liten gycklare. Kände mig fånig. Hatade ordet mysigt. Tyckte det lät kvalmigt, urvattnat och falskt. Dansband, breda leenden och husvagnssemester var mysiga grejer. Men då, i armarna på Kattvakten fanns inget annat. Kände mig trygg, mjuk i kanterna och kär. Jag var mysig. Kattvakten var definitivt mysig. Och livet var mysigt. Kattvakten hakade på. 
Vi låg i sängen och demonstrerade en hel eftermiddag. Skrev fiktiva plakat på temat mysigt; "mer mys åt folket!" - vår egen stillsamma revolution. Så pågick livet i vår smekmånad. Vi pratade, gosade, möttes, skrattade. Mös. Spelade kort och gnabbades. Blev sams i våra kroppars möten. Vi gjorde vår egen spellista och döpte den till ".. ". Prick prick. Vårt alldeles egna soundtrack. Musik att mysa till. Ett fortsättning följer.
Någon alkohol behövde vi inte, och när vi någon vecka in i förhållandet förberedde en romantisk middag ™, kändes det givna rödvinet bara fel och sjaskigt i sammanhanget. Överflödigt och något som störde. Vi båda kände samma sak. Kanske fanns intuitionen där redan då, kanske skymtade vi vargen som vandrar vid kattvaktens sida. Den hungrige ulven, som aldrig blir mätt.  Som agerar helt på instinkt och är beredd att skövla allt i sin väg för att släcka sin hunger. 

Efter ett par veckor började vi återvända till livet utanför. Vi började gå ut. Vi hade roligt. Blev fulla. Ingen av oss spottade i glaset. Kattvakten friade till mig på London / New Yorks rökterass i krogens morgondimma och jag svämmade över av kärlek. Klart vi skulle gifta oss!  
Vi ramlade runt, vi var kära och vi var osårbara. Inget, inget, inget kunde komma emellan oss. Inget kunde skada oss. Men ack så fel jag hade. Och det sorgliga är att när jag ser tillbaka på den där tiden så inser jag hur kort den var, vår smekmånad. Ett fåtal veckor. Två, kanske tre. Ändå fick den prägla hela vårt förhållande. "Vi kan ju ha det så bra!",  "Vi kan hitta tillbaka till det gamla!",  "Så som det var förr!". Så har vi sagt så många gånger. Men till slut kunde vi inte ens säga det, utan att det ringde falskt. Hoppet var dött. Vårt facit på att vi kunde vara lyckliga tillsammans var tre veckors smekmånad.  Får man ens kalla det en smekmånad?  
Resten av tiden levde vi på smulor. Det som blivit över när vargen tagit sitt. 
Våra möten blev möten mellan två sargade själar. Ömtåligt och trasigt. Vi slickade varandras sår - tills vargen fann honom igen. Gång, på gång, på gång.  Smulorna blev färre, snålare, började göra ont att svälja. Ibland glimmande det till, ibland möttes vi i något som kändes sant - men vår tillvaro kompromissades alltid. Det fanns saker vi aldrig fick tala om. Vi gick på glas och under oss vankade vargen otålig. Väntade på det där oförsiktiga klivet.
Jag blev alltid en anledning att supa. Jag förstod det inte. Förstod inte Kattvaktens perspektiv, såg bara en väldigt flyktig person som vid minsta skav tog bakvägen ut och under stor dramatik. Fanns inte skavet, så skapades skavet. Tänkte att spriten blev en strategi för att kunna hantera livet. Kunna hantera mig. Vad jag inte förstod då, var att missbruket var hans liv - och att allt det där andra blev en strategi att nå dit. Till fyllan. Trösten, belöningen, lugnet, firandet.  

Men alltjämt är vår kärlekshistoria, vår smekmånad, ett av mina vackraste minnen. Det var så naivt, så vackert, så fullt av hopp. Och det ironiska i allt det här, är att den präglades så av trygghet. Kände absolut ingen osäkerhet i Kattvaktens närhet. Två veckors trygghet, 150 veckors barfotavandring på krossat glas. 

Wednesday, 2 September 2015

Bokrik.

Har fått tummen ur och börjat sälja av en massa saker här hemma som inte används - så plötsligt känner jag mig väldigt rik! Vad gör man då?? Köper böcker. Barnböcker.
Jag vet inte om jag är hopplös, om jag kan motivera alla pengar jag lägger på böcker till barnet - men jag älskar dem. Innerligt. Har alltid älskat bilderböcker och har en liten samling från mina tonår att gräva fram ur källarens mörker också. 

Monty älskar också böcker. Jag brukar läsa för henne på toaletten och har gjort sedan början - men hon har mest intresserat sig för att tugga på och riva i böckerna. Vissa sidor har varit lite roligare än andra, som sidan i Björnen som längtar hem - där björnen ropar på "Muuuuuullvaaaaden!" och sidan där aborren upprepade gånger räknar "På tre. Ett, två, treeee!" - då skrattar hon alltid.  

Men så en dag förra veckan så föll konceptet plötsligt på plats. Hon började förstå bilderna. Se att den ena boken hade bilder som föreställde barn. Den upptäkten, den hänförelsen, fick henne att nästan gråta och skratta om vartannat och hon kunde knappt sitta still på toasitsen. Det var så häftigt att se. Och hon förlorade intresset för att bita i böckerna när jag läste.  

Fortfarande blir hon uppspelt. Ibland jublar hon så hon nästan kiknar. Och nu kräver hon att jag läser. Och väljer sina böcker. Tar jag fel blir det arga protester. Läsa om fåren Bu och Bä vill hon inte. Björnen går fortfarande an, men roligast är boken med barnen; Raka vägen över Himlabacken. Ibland gör hon krokläpp och blir ledsen när boken tar slut, då får jag läsa om. Så himla härligt. Och så kul att se hennes tålamod stretcha lite - tidigare var det svårt att klara sig igenom en hel bok utan att hon förlorade intresse. 
Ibland undrar jag om jag skapat ett monster. Som idag, när jag skulle iväg och fika med en vän och hon krävde två läsningar på muggen när jag redan kände mig stressad. Men jag har ju önskat mig en bokunge - och det har jag fått. 

En sak jag tycker om med att ha ett rikt barnbilbliotek är att vi kommer ställas inför saker och samtal som kanske inte dyker upp naturligt i vardagen. Vilken oerhörd hjälp det är! Och vilken nyckel till världen utanför våran egen. Och världen inom oss själva. Så makalöst spännande! 
Jag väljer böcker jag tycker om. Försöker ha ett vitt spektra, men känner inget tvunget i att böckerna måste komma med lärdomar - de får alldeles jättegärna bara vara kittlande, spännande och underhållande också. Kommer älska att bege mig ut på bokäventyr med Monty. Däremot märker jag att många äldre böcker inte längre känns helt okej att läsa. Många gånger är de så stereotypiska att de skaver. Men det kanske är ett samtal i sig. 

Idag landade första bokskörden i brevlådan och vi har redan hunnit läsa två av dem. Och jag grät för att jag bär känslorna under huden just nu och tyckte bilderna var så fina.

Men jag har också varit tråkigt förståndig och låtit en del av pengarna gå till en ny bilbarnsstol eftersom ungen växer så det knakar. Den kostade säkert 15 böcker! Och en resesäng, så jag kan förvara ungen när jag behöver duscha - för det kan jag numera bara göra när jag har barnvakt - men då är det tusen andra saker jag behöver göra också. Som att umgås, till exempel! Nåja, barnets nya fängelse kostade bara fem böcker, så det får det väl vara värt. Fick lite svindel tidigare i veckan när det slog mig att jag inte duschat på en och en halv vecka. Det går ju inte för sig.

Allrakäraste syster. Den landade i lådan idag.
Har inte läst den förr och blev aningen besviken,
däremot går det inte värja sig för Arnolds bilder,
de är magiska. Har älskat dem sedan barndomen.


Wednesday, 26 August 2015

Sjalbarn.


Det bästa med att vädret blivit svalare är att det plötsligt är bekvämt och mysigt att bära barn på magen igen! Har höftburit i ringsjal hela sommaren och det sliter så på kroppen. Men idag åkte min tjocka och härliga girasol-sjal fram. Vilken skillnad!
Tog en trött och förkyld promenad i skogen, med lyckan lekandes under huden. Det är så himla mysigt att bära sitt barn i sjal. Kanske det mysigaste som finns. 

Barnet delar min förtjusning för sjalar och skrockar förtjust varje gång sjalen kommer fram, och nu när hon är mobil skyndar hon fram och ställer sig på knä mot benen för att lyftas upp. Det sorgliga är att jag mest känner dåligt samvete i de lägena, för att jag inte sjalar oftare. Hon älskar ju att hänga med mig i vardagen. Sitta på kroppen som en liten schimpansunge och kika när jag diskar och lagar mat - men hon är så stor nu. Och så i vägen. Och med opålitliga armar som snabbt kan stickas ut och greppa grejer vuxna inte tycker att barn ska leka med. Knivar och heta kastruller t ex. Av den anledningen vill lära mig att sjala på ryggen, men det är svårt.

Jag provade ryggknyt med ringsjalen en gång och jag har nog aldrig svurit så mycket i mitt liv. Följde en video-tutorial och ombads att stoppa metallringarna i munnen under sjalningen. Mellan läpparna, antar jag att hon menade - men jag la dem bakom tandraden. 
Vädret var varmt och jag svettades redan innan. Ungen hängde på ryggen med huvudet över mitt när jag grejade. Hon dräglade långa strängar som rann ner över mitt ansikte och jag blev mer och mer irriterad. Mina armar var plötsligt alldeles för få och korta som en dinosauries. 
Mitt i allt det här rycker ungen tag i sjalringarna, så hårt och smärtsamt att det blixtrar i huvudet. Trodde jag skulle bli av med gaddarna. Sedan dess har jag inte försökt. 
Har jag sagt att jag hatar att lära mig nya (svåra) saker? Jag vill bara kunna. 

Här nedan är bilder från dagens utflykt, barnet somnade inom kort. När vi kom hem satte jag mig på balkongen med henne kvar på bröstet i säkert ett par timmar. Ljuvliga unge. Underbara sjal.





Livet med Trubbel.

Barnet och jag är förkylda sedan några dagar. Det är tufft. Jag är vansinnigt trött och önskar jag kunde få vara sjuk ifred. Sova, sova, sova. Låta en halvdan tv-serie skvala i bakgrunden. Slippa tänka på något annat än mig och frottera mig i en mild och skön självömkan. Men icke! För jag lever med Trubbel.

Det är rent fascinerande hur mycket trubbel ett spädbarn i farten kan vara. Monty behöver ett vakande öga varenda sekund. Och fort går det, när hon har sikte på (i mammans ögon) dumheter. Konsekvent dras hon till faran och (igen: enligt mamman) dåliga idéer. När jag blir frisk igen måste jag försöka spädbarnssäkra lägenheten, för att kunna slappna av och för att slippa konflikter med den här viljestarka ungen.

Innan Monty kom svor jag att hon skulle få så lite leksaker som möjligt. Plats fanns inte och rätt onödigt var det. Det där med lite leksaker går sådär. Beståndet växer. Och växer. Och jag kan dessvärre inte göra annat än att bekräfta det där med onödigt. Intressantast här hemma av "tillåtna saker" är inte leksakerna, utan en tom olivoljedunk, ett kombinerat msk/tsk-mått, pet-flaskor, katter och fjärrkontroller. 
I övrigt vill hon äta papper, riva sönder papper, slita sidor ur böcker, suga på sin potta, tugga på skivor och sladdar, pilla i kontakter, välta katternas vattenskål och äta skor. Och riva ut allting ur rullvagnar och lådor. 

Montys nya lära gå-buss. Laddad för utflykt, men Monty vill inte följa med.
För någon vecka sedan träffade jag en vän och hans kompis. Kompisen hade massa avlagda barnkläder och skor jag fick gå igenom - men plockade också fram en sk "aktivitetsleksak", vilket betyder mycket plast, mycket oväsen, mycket mekanik. Luckor som öppnas och knappar att trycka på. Jag kunde inte hålla tillbaka en grimas och skämdes. La ansiktet tillrätta och skyldde på platsbrist. Sedan fick Monty korn på den, då var det bara att kapitulera inför hennes jubel och hungriga fingrar - så den kom med hem. Den låg i plastpåsen och fanfarade hela vägen hem i kollektivtrafiken och jag skämdes över att gå omkring med ett soundtrack.

Nu behandlas den med respekt härhemma. Ransoneras. Det är lite som att få ett supervapen till superbossen i slutet på banan i ett tv-spel. Jag drar fram det när jag behöver den som mest. Superbossen i spädbarnslivs-banan är disken, städningen, matlagningen och allt det där andra som måste hinnas med. Då åker den fram och jag kan slappna av en stund, så länge den låter och väsnas vet jag att hon är sysselsatt. Bra barnvakt, mao.

För övrigt börjar jag fundera på om den där lekhagen mamma propsar på inte är en bra idé ändå. Inte minst på grund av ungens morgonaktivitet. 
När jag läser böcker om spädbarn står det att de vid det här laget börjar sova hela nätter i sträck. Uppemot 13 timmar. Inte Monty. Hon är så livshungrig och vaknar ofta mitt i natten och börjar härja och leka. Min kropp blir ett mänskligt tivoli att klättra på, suga på, banka på, dra i. Och att skalla. Och sedan hon började få kontroll över kroppen sover hon mycket oroligt. Det finns så mycket uppdämd rörelse i kroppen och hon snurrar omkring i sängen som en mask. Problemet är bara att Monty är sämst på att hitta sköna sov-och amningsställningar. Det som tidigare var självklart är plötsligt svårt. Hon ligger i helt onaturliga vinklar. Ofta med lämmar i kläm. Hon snurrar, bökar och gråter. Och kan själv. Jag får inte hjälpa till. Så senaste nätterna har hon försökt amma med fötter och rumpa. Och jag kan inte för mitt liv begripa hur den här lilla, lilla människan, med en bredd på 2 dm, kan ta upp 2/3 av en 160cm-säng. Killed by samsovning. Jag är helt slut. En vandrande zombie. En spillra.

Så fina! Jag blir glad av dessa, men Monty låter sig inte imponeras. Katten
är åtminstone intresserad av snöret. 


P.S NU FUNKAR VIDEON I FÖREGÅENDE ORDIGA OCH TRAMSIGA INLÄGG. MEN VIDEON ÄR VÄL VÄRD ATT SES. TYCKER JAG, DÅRÅ. <3 D.S

Väck en puma.


För några dagar sedan när jag var ute med Monty så mötte vi en liten kille på runt elva med gigantiska hörlurar. Han var helt i sin egen värld, slukad av musiken och ögonblicket och dansade i den dåsiga eftermiddagssolen. Innerligt. Jag blev så glad. Jag tycker vi människor har alldeles för lite innerlighet och alldeles för stor impulskontroll. Lite som vi hela tiden går runt och tyglar och tuktar livet i oss. Rädda för att känna för mycket. Rädda för att inte bli accepterade och älskade. Eller som Marianne Williamson säger: Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us. We ask ourselves, Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous? Actually, who are you not to be?"

Jag känner mig alltför ofta fången i min kropp. Som om jag lever i ett fängelse. 
Rösten tyglas och fastnar någonstans i halsgropen. Sväljs. 
Skrattets buller stannar i magen. 
Kroppen gör sig liten. Allra helst osynlig. 
Ilskan höljs i skam och stoppas undan. 
Tankar och idéer manglas, fördummas och tystas. 
Kreatviteten är så fatalt rädd för misslyckandet, att den bara står vid sidan om och glor. Med en värkande längtan i bröstet. 
Dansen ifrågasätts och skäms för sig. Tappar takten och räds i för folks blickar. 
I folk ryms för övrigt mitt barn, min bäste vän, min kärlek - då en sådan fanns. Ja, t om katternas blickar vänder min egna blick mot mig, elak och dömande. 
Jag kväser impulserna, kväser ilskan, kväser min röst. Kväser mig - och jag känner en sådan stor sorg i det här och har lovat mig själv en och tusen gånger att; om jag får barn ska hon få ta plats och hon ska få höras. Hon ska aldrig förminska sig, aldrig hålla tillbaka rösten - som hög och klar kan få ta sig de kreativa uttryck hon vill. Hon ska inte krypa, varken inför sig själv, eller andra. Och hon ska kunna lita på att hon duger, precis som hon är. 
Men jag tror inte jag behöver oroa mig. Råmaterialet är bra. Monterrey kom till denna världen med ett vrål. Hon är tufft virke. Personalen på avdelningen kallade henne för "den där arga bebisen". Men hon var inte arg, hon visste bara vad hon ville. Liksom hon idag vet vad hon vill. Hon sätter sina gränser och är så tydlig i konturerna att jag nästan känner mig liten inför henne. Hennes självklarhet. Och jag tänker slåss för att hon ska behålla allt det och göra mitt yttersta för att inte kränka hennes person.  
Och låta kan hon! Hon blev så förtjust när hon för första gången upptäckte trapphusets eko. Nu är det ett evigt tjoande och tjimmande varje gång vi rör oss i trapphuset. Jag blir så glad och viskar försiktiga "ho" - men monty tar i från magen - och jag avundas. Och blir makalöst stolt.

Men för att återgå till kroppens fängelse.. jag tror att många av de här hejdade impulserna sätter sig som spänningar i kroppen. Det blir en stress. Och en stressad kropp är ofta en sjuk kropp. 
I min halsgrop ligger allt jag aldrig vågade säga. Gränserna jag inte vågade dra. I bröstet fladdrar ibland ångesten som en fjäril i ett stängt fönster. Rädslan att älska för mycket. Rädslan att bli älskad. Rädslan att förlora. All dans som hölls tillbaka. I magen vilar rädslan att inte räcka till, att inte bli älskad och rädslan att inte klara av. 
Jag är rädd för att leva, med allt vad det innebär, så jag har liksom satt mig i baksätet. 

När jag bodde i Chicago under några månader besökte jag ofta Lincoln Park zoo. Det var gratis att gå in och jag tyckte om att krypa in i mörkret hos de nattaktiva djuren under heta dagar. Jag avslutade alltid med en tur i katthuset. Där vankade lejon och tigrar. Trötta och uppgivna. Förkrossande. Men den som drog i mig var puman. Hon var så vacker. Och så frustrerad. Explosiv. Hon brann. 
Puman vankade fram och tillbaka längs staketet, snabbt och rastlöst. Gjorde utfall mot passerande barn och mådde så uppenbart dåligt. Det var fruktansvärt. Ändå drogs jag dit. Nu tänker jag att hon är jag. Hennes rastlöshet är min. Hennes fängelse är mitt. 

Idag lyssnade jag på P1s Tendens som idag intervjuade Sten, 103 år. Sten satsar på att leva i tio år till. Varför? undrar journalisten. För att jag är så nyfiken, svarar Sten. Han har förlorat fem kärlekar och ett barn efter pensionsåldern. Ändå är han inte rädd att älska. Receptet på ett gott förhållande? Renhårighet och ärlighet. Man ska inte ha hemligheter, då går det aldrig bra.  
Sten dansar en gång i veckan och går på gym två gånger i veckan. Kör fortfarande bil. Tog en målerikurs efter pensionsåldern och har på äldre dagar skaffat en atelje. Det finns inget trött hos Sten. Orden dröjer aldrig. Han känns skarp och vaken. 
Jag tänker att Sten inte stängt in sin puma. Han tillfredsställer hennes hunger med kärlek, glädje och utmaningar. Sten lever, lever ärligt. Han dansar, han följer sina drömmar. Kastar sig in i kärleken, trots att den gjort ont. Han är stark och frisk. En vacker puma som sträcker ut sig och njuter livets sista dagar. Här och nu.

Och nu måste jag nämna Stina Wollters instagramkonto som jag fann för några veckor sedan. Jag kände fönstret öppnas. Frisk luft kom in och virvlade runt i det sovande rummet. Något vaknade i mig, sträckte på sig. Kände hunger. Och en längtan efter frihet. Jag ville skrika, skratta, hoppa, sparka, flyga, älska.
Stina vibrerar, sprakar, lever. Tar plats och syns - och vågar också tala om rädslan i det. Hon kliver ur den tajta kostymen vårt samhälle och vår kultur sätter oss i. Revolutionerar! Och jag blir så påverkad. Känner kärlek. Till Stina. Hennes mod. Hennes kärlek. Och hennes knutna näve, som knyts för rätten att få vara de vi är och för de utsatta. Och hon väckte min puma. 
I henne bodde en ilska som legat som en stor klump i magen i flera år, men som tryckts ner, höljd i skam. Och jag skrev ett sms i affekt efter en rad stora svek - och klev rakt över gränsen för vad jag egentligen tycker är okej. Puman högg och slet i stycken. Försvarade den lilla i mig; här går gränsen. Det går inte behandla mig hur som helst. Osynliggöra mig och mina behov. Köra över. Manipulera och ljuga. 
Efteråt fick jag ro. Letade efter den där ängslan jag borde ha känt. Ångern. Förtvivlan över att ha sårat någon - men allt jag kände var ro. Någon gång måste jag ta tillbaka orden, vårda såren jag kanske har åsamkat - men jag är inte där än. Jag läker. Lär mig. Att leva. Att sätta gränser. Att sträcka ut. 
Jag förstår att jag inte kan hålla Stina ansvarig för mitt dåliga karma i det här, men hon ruskade om mig och gav mig nycklar till stängda rum. 
Puman och jag ska vandra sida vid sida. Jag vårda henne, ge henne näring och uppmärksamma hennes blottade tänder. Tillsammans ska vi försvara mina gränser, så blodvite inte blir nödvändigt. Vi ska slåss för de vi tycker om. Och försvara rätten att få leva. Fullt ut. 

Bildgooglade och fann denna bild på puman i Lincoln Park zoo, och mitt hjärta värker. Ta hand om eran Puma, hörni. Jag tänker ta hand om min. 



                                              video
Monty, min levnadsmusa, i trappuppgången.


Monday, 17 August 2015

You gotta like boobs a lot.



"Innes har en mycket passionerad, intensiv och kärleksfull relation till mina bröst.
När hon var alldeles, alldeles ny brukade hon ligga på min bröstkorg och slå båda armarna om tutten. Kinden gosade hon in ordentligt i det mjuka hullet; Min tutte. My precious.
På den tiden fanns det något vilt över henne, ett blint litet nystan med starka instinkter.
 
Vid tutten kan Innes förvandlas till ett rovdjur med glupande törst. Hon attackerar bröstet med vidöppen käft och med blicken vild. Hon leker med bytet innan hon på allvar sätter bettet i och suger livet ur bröstet och lämnar en trött liten påse kvar. 
Men bröstet kan också vara snuttefilten och en kär vän. Då myser hon och skrockar förväntansfullt när jag avlägsnar klädernas barriär. Hon leker, smaskar och skrattar åt sin egen lustighet. Mamman skrattar också -  men allra, allra finaste är tassandet. Hur hon med sina små tassar leker och smeker bröstet. Kramar om. Kär. Lek."



Återvände till bloggen idag och hittade ovanstående inlägg i utkastmappen. Mycket har hänt sedan dess. Innes har blivit stor. Hon äter mat. Hon har fått gaddar. Och hon har upptäckt världen.
Kryper runt med en hejdundrande fart och har gjort hela lägenheten till sin. Tutten har tappat tjusning och lockar bara när hon är trött eller slagit sig. Och amningen har blivit betydligt mer effektiv.
På den där tiden, när jag skrev ovanstående, upplevde jag det som om Innes låg vid bröstet 25 timmar om dygnet. Nu får jag plötsligt ha min kropp ifred. Kan inte i ord beskriva hur skönt det är.


Jag hade några veckor då jag var så oerhört trött på att amma. Ville inte. Fick ångest och avskydde vartenda amningstillfälle. Satt och blev förbannad. Grinade och slog sönder saker i huvudet. Föreställde mig att mjölken surnade i mig. Tänkte att den måste smaka annorlunda, när mjölken inte var sprungen ur kärlek. Att det var hat som sipprade ut ur mina tuttar - för jag verkligen hatade att amma. Och vilken skuld jag kände. Det var så fruktansvärt jobbigt. Då ville jag nästan ge upp - men tack och lov har jag ett barn som vägrar ersättning, så jag kämpade vidare. Nu är jag glad för det. Vi har funnit en balans. Jag älskar att känna hennes kropp mot min. Nu en alldeles egen kropp, med vilja, inte det där lilla knytet hon en gång var. Benen kan hon nonchalant slänga upp på mina axlar. Eller så kryper hon omkring på bröstbuffé. Smakar lite här, lite där. Lattjar lite. Kommer tillbaka. Snuttar lite till. Ibland kommer hon och sätter sig gränsle i mitt knä och tar en slurk innan hon pinnar vidare på nya äventyr. Så himla mysigt.

Livet är både lättare och tuffare med Innes nya färdigheter. Många föräldrar har sagt till mig; så fort man börjar få rutiner och vänja sig vid något så slår allt om. Det enda man lita på är förändringen. Har nog inte förstått det till fullo förrän nu. Nu lever jag i en vardag där ingenting funkar. Barnet kräver konstant påpassning och jag kan inte längre lita på att hon ligger still där jag lägger henne. Däremot kan jag lita på motsatsen.
Jag har också fått lägga till matlagning till schemat. Själv äter jag sällan lagad mat. Toabesök, disk och städning är en utmaning. Det känns som jag har matrester från golv till tak. Leksaker och prylar vandrar runt i lägenheten. Innes plockar ur. Jag plockar i. Det är kaos. Men också väldigt, väldigt roligt.
Och vet ni vad? I förrgår sa hon "mamma". Väldigt tydligt, och väldigt oavsiktligt. Men hon sa det! Bokstavskoden fanns, nu bara väntar det därinne på att få sin betydelse.



Innes låt, I'm sure.

Friday, 20 March 2015

nakenchock.

Ni som läser min blogg kanske minns att jag oroade mig för kroppen under graviditeten. Hur jag skulle handskas med kroppens förändring. Nu står jag här med mamma-kroppen, och känner mig förvånansvärt lugn inför den. Känner kanske till och med en kärlek till den. Kroppen har liksom mognat. Blivit mjukare. Värdigare. En vuxen kropp. Som gått igenom massor, men som ändå står - även om jag känner mig lite manglad. Den ser annorlunda ut. Inte bara hulligare - men annorlunda. Som om benstommen förändrats. Men varför inte? Jag har förändrats. Massor. Det känns liksom helt naturligt att kroppen skulle göra det också.

Nu jag ser bilder på mig från innan jag blev mamma känner jag inte igen  mig själv. Den personen jag ser på fotona är inte den personen jag såg när jag såg mig själv i spegeln. Jag var aldrig nöjd. Ville alltid bli mindre. Nu när jag tittar på bilderna så blir jag bara ledsen. Känns så sorgligt på något vis. All energi jag lagt på att oroa mig för min jävla kropp. Och när jag väl var tunn så fattade jag det inte ens. Tyckte jag var knubbig.

lotta i tidig graviditet
Jag gick inte upp så mycket under graviditeten, men jag går upp nu under amningen. Försöker ta det med ro - även om den kritiska luppen kommer fram ibland. Men jag vägrar släppa nojan över tröskeln igen. För Innes skull.
Innes mamma ska aldrig, aldrig, aldrig prata vikt, bantning eller kroppsform. Hon ska aldrig nypa sig i hullet. Aldrig signalera att hon inte duger eller ängslas över hur hon ser ut.
Innes mamma går naken utan att skämmas. Även i duschrum på badhus och gym där andra kroppar går nakna. Innes ska få se alla sorters kroppar. Som inte skäms för sig. Som inte gömmer sig. Så länge det är möjligt ska Innes kropp bara få vara det fantastiska redskap det faktiskt är - och ingenting annat. Liksom jag önskar den här kroppen kunde få vara.

Jag - som till och med känt mig obekväm att vara naken inför mig själv övar nu på min egen nakenhet. Inte bara är det praktiskt när jag ammar att slippa hålla ordning på kläderna och få två händer fria - men det är ju också himla mysigt att få vara hud mot hud. Men det är svårt. Impulsen är hela tiden att skyla mig. Täcka över. Klä på mig - trots att ingen ser. Det där obekväma ska väck. Oavsett kroppens fason.


Halvnaken! Med ammande nakenfis under bildens kant!
Lotta gör läxan!